Common Ground Voices – an international choir

Common Ground Voices is an international project choir initiated by the Eric Ericson International Choral Centre, consisting of equal groups of Arabs, Israelis, and Swedes, under the artistic direction of Professor Dr André de Quadros.

The choir is part of EIC’s continuing Music & Humanity project. Common Ground Voices aims to generate a meaningful collaboration through music, to explore and create music of shared human values and aspirations, to contribute to community music as an exercise of non-violence, and to utilize music as a springboard for meaningful discussion about social and political change.

The choir will give its first performance at the Eric Ericson International Choral Centre in the presence of the King and Queen of Sweden and an invited audience, on 9 February.

Posted in 2016

Stort Tack!

mom2015-tack

Klicka här för att se alla bilder

Festivalen Musik & Medmänsklighet 2015 gick av stapeln den 19-24 augusti med en internationell körledarkurs, CONDUCTING 21 C, en körfestival och ett symposium om innanför-utanförskap.
Stort TACK till alla som kom och var delaktiga i konserterna!

 

Vi vill här i nyhetsbrevet rikta ett stort TACK till alla som var med och gjorde denna festival så välkomnande och öppen som vi önskade. För er som inte kunde komma hoppas vi genom detta riktade tack och ett collage av bilder kunna förmedla lite av vad som hände under festivalen!

 

Stort TACK till André de Quadros, initiativtagare och konstnärlig ledare för M&M och CONDUCTING 21C .

 

Stort TACK till våra inspirerande kursledare, Lone Larsen, Agneta Josephson, och våra engagerade kursdeltagare: Lisa Wong – USA, Nedy Muna – Jordanien, Fabien Aubé – Frankrike, Sofia Ågren – Sverige, Khoulud Sabbara – Palestina, Jeroen Keymeulen – Belgien, Tina Thielen Gaffey – USA, Jaco Dippenaar – Sydafrika, Rodrigo Borja – Chile, Unni Eriksdotter – Sverige, Hani Kreitem – Palestina, Faris Abbasi – Jordanien, Natalia Edvall – Sverige, Sara Terell – USA

 

Och alla körer: Voces Nordicae, AkvaVera, Manado State University Choir, (MSUC), Riilkeensemblen, Lilla Akademien och Mark Tatlow, 9 ef Adolf Fredriks musikklasser och Sofia Ågren.

 

Och till Stadsmissionen och Ola Johansson för möjliggörande av konsert i Bullkyrkan.

 

Stort TACK till Ny Gemenskap, Jonas Stadling och Daniel Back, Rebeckahemmet och Johan Friborg, för att ni tog emot oss med öppna armar och möjliggjorde varma möten.

 

Stort TACK till alla medverkande i symposiet för era intressanta, berörande och medmänskliga reflektioner och samtal:

  • Donald Boström, Love4Life (World Aidsgalan) för förklaringen och förståelsen av en sjukdom som går att leva med men inte att bota
  • Lisen Stibeck, ”Daughters”, för beskrivningen och berättelserna om och bilderna av unga kvinnor mitt i identitetsutvecklingen
  • Karin Volo för öppen, generös och hoppingivande berättelse från ditt eget liv
  • Karin Schulz för den tydliga förklaringen av vad vi står inför vad gäller vår planets ekologiska och sociala hållbarhet
  • Carin Åkesson för ditt varma sätt och för talande sånger som förändrar
  • Sven Jansson, Diakonia för konkreta exempel på händelser som visar vad musiken kan göra med människor i utsatta situationer
  • Ola Johansson, Stadsmissionen och Ingrid Hammarlund KMH för intressant projekt och inspiration till att öppna möjligheter för människor genom musiken
  • Jacob Mühlrad, för videoinspelning och fascinerande berättelse om hur du trots svår dyslexi idag skriver musik för världsscenerna.
  • Peter Hallström för berörande sång – ”Håll mitt hjärta” och för att du som moderator ledde oss genom samtalen under symposiet med rättfram och varm hand

 

Stort TACK till alla volontärer, under ledning av Sophia Piehl, som alla, med ett välkomnande leende och en enorm entusiasm hela veckan gjorde ett fantastiskt arbete i samband med konserter, symposium, Soul Kitchen och körledarkursen C21C.

Stort TACK till våra samarbetspartners och sponsorer:

  • Duni, Mateus och Westmans som möjliggjorde vacker dukning
  • Asplunds för vacker inramning och miljö för symposiet
  • Svenska Lantchips för gott tilltugg
  • Noapotions för ny, god och hälsosam dryck
  • Carlsberg för Ramlösa till vårt Soul Kitchen
  • Louise Ungerth, Konsumentföreningen Stockholm och Coop för råvaror och som tillsammans med Westers
  • Event & Catering kreerade den goda soppan till vårt Soul Kitchen. Och FAZER Bröd för gott rotfruktsbröd till soppan.
  • Digaloo Digitaltryck för idéer och tryck av fina program, affischer och flyers
  • Cecilia Neumann för utformningen av menyn till lunchen
  • Jonathan Foster och Sebastian Ekman för stor värme och flexibilitet, fin video, fina bilder och dokumentation av hela festivalen

 

Stort TACK för stödet från Carpe Vitam, Statens Musikverk, Stockholms läns landsting, Stockholms stad, Jacob Wallenbergs Stiftelse särskilda fonden.

Posted in 2015

Måndag, Tisdag och ChoirLab I & II

Måndag 18 augusti 19.00

ChoirLab I. Längd ca 1 tim. 30 min. Ingen paus.

Manado State University Choir

Deltagare från körledarkursen CONDUCTING 21C

Gunnar Eriksson och André de Quadros

 

Tisdag 19 augusti 19.00

ChoirLab II. Längd ca 1 tim 30 min. Ingen paus

Manado State University Choir

Deltagare från körledarkursen CONDUCTING 21C

Gunnar Eriksson och André de Quadros

 

ChorLab

Måndags- och tisdagskonserterna är i vårt ChoirLab-format, d v s lite mer oförutsägbart och experimentellt  och där vi försöker tänja på gränserna för konsertformen. MSUC är tillbaka men nu tillsammans med Gunnar Eriksson och André de Quadros och deltagarna i M&Ms körledarkurs CONDUCTING 21C. Kursdeltagarna kommer från USA, Tyskland, Storbritannien, Slovakien, Israel och Sverige. Vid ChoirLab-konserterna ger vi körledarna på kursen möjlighet att prova sina nya kurskunskaper inför publik. Det blir två spännande och garanterat olika konserter men med samma ingredienser. Det här är en konsertform för dig som gillar att bli överraskad på konsert. Måndagens konsert har som tema This too shall pass medan tisdagens tema är Remeber me but forget my fate

 

Tagged with:
Posted in 2014

Lördagen den 16 augusti, 2014

Lördag 16 augusti 19.00

Nord och syd. Längd ca 1 tim. 40 min. Ingen paus.

Flickkören Arctic Light

Sigurd Löf, sopransax, Johan Englund, slagverk, Mattias Sandlund, cello

Susanna Lindmark dirigent

Manado State University Choir

André de Quadros dirigent

 

En dubbelkonsert på temat ”Hwa er mitt våpen?”, där flickkören Arctic Light är huvudnumret. Redan namnet, (Norrsken i översättning), skvallrar om en flickkör präglad av Norrbottens karga natur och årstidsväxlingar men det hörs också i själva musiken. Eftersom körmedlemmarna kommer från så olika håll i det vidsträckta länet, går det bara att samla kören 3-4 gånger per termin för att repetera. Detta till trots utsågs Arctic Light till Årets Kör 2010.

Manado State University Choir är en ung blandad kör från North Sulawesi, Indonesien. Kören gjorde succé vid förra årets M&M med sina vackra röster, sin fantastiska utstrålning och varma publikkontakt. Närmast kommer de från World Choir Games i Riga, internationell körfestival i Kina och det prestigefyllda Världskörsymposiet i Seul, Sydkorea.

 

Tagged with:
Posted in 2014

Öppningskonsert 15 Augusti 2014

Fredag 15 augusti 19.00

Öppningskonsert för Musik & Medmänsklighet 2014. Längd ca 1 tim 40 min. Ingen paus.

Vokalensemblen Voces Nordicae

Lone Larsen dirigent

Flickkören Arctic Light

Sigurd Löf, sopransax, Johan Englund, slagverk, Mattias Sandlund, cello

Susanna Lindmark dirigent

Manado State University Choir

André de Quadros dirigent

 

Öppningskonserten bygger vi runt merparten av vokalensemblen Voces Nordicaes föreställning ”Öppen Planlösning” Open Plan Living är också temat för hela den här konserten där ni förutom Voces Nordice får möta flickkören Arctic Light från Norrbotten och Manado State University Choir från Indonesien.

Tagged with:
Posted in 2014

Sex dagars mänsklig körfest med samtal och sång

Den första festivalen Musik & Medmänsklighet blev en fest för örat och hjärtat. Under sex dagar i augusti erbjöds publik och medverkande workshops, små och stora konserter, en körledarkurs och ett symposium för samtal om hur sången och musiken kan skapa social förändring.

Redan den första morgonen möttes körer från Indonesien, Israel och Sverige för att lära varandras låtar och umgås. Senare under festivaldagarna anslöt bland andra fler svenska körer, en gospelgrupp från Zambia och artisten Loreen.

Monica Åslund och Luleå Inernationella Kör

Monica Åslund leder Luleå Internationella Kör som består av gamla och nya Lulebor. (Foto: Roland Cox)

Monica Åslund, körledare från Norrbotten, drog igång fredagens workshops och symposium i Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen. Det blev lekfulla uppsjungningsövningar tillsammans med den egna Luleå Internationella Kör, den indonesiska studentkören Manado State University Choir, MSUC, och Al Baath från Israel.

Efter stretchning av kroppar och stämband strosade MSUC med deras ledare André de Quadros fram till scenen med en norsk trall. Världsblandningen fortsatte med en muslimsk hymn i eget arrangemang.

Efter en introduktion av Anna Larsdotter Persson, verksamhetschef för Eric Ericson International Choral Center, EIC, uppmuntrade symposiets moderator Rebecca Oliver alla närvarande att blanda sig i bänkarna och att presentera sig för varandra. Dagen förflöt sedan med en mix av musik och samtal.

Tidigt signalerades att den här körfestivalen skulle bejaka sökande efter nya former, utforskande av dans och rörelser, improvisation, ljudexperiment och en otvungen och nära kontakt med publiken.

 

Medmänsklighet på riktigt

”Musik & Medmänsklighet”, temat för evenemanget i Stockholm, kan låta som en tom klyscha men fylldes redan första dagen med ett mycket reellt innehåll. Indonesien mötte Luleå, och från Galileen i Israel hade den palestinska Al Baath-kören anlänt.

Under dagens första timmar kunde man se en latinamerikansk invandrare från Luleå sjunga med i en nepalesisk sång, innan indoneserna väckte jubel med en sång på norska illustrerad med dans och rörelser.

Ett symposium inför öppen ridå inleddes på fredagen och fortsatte dagen därpå. Den första av sex kvällskonserter hölls samma dag. På lördagen startade körledarkursen Conducting 21C, och så var hela festivalen igång.

 

En global körledare

André de Quadros

André de Quadros ledde både sin egen indonesiska kör och de andra körerna i lite musikalisk morgongympa. (Foto: Roland Cox)

André de Quadros, körledare och musikprofessor i Boston, med rötter och samarbeten i många länder, var den som hade föreslagit temat för festivalen och var en självklar musikalisk och musikideologisk mittpunkt. Han inledde symposiet och beskrev dagarna i Stockholm som ”ett historiskt ögonblick i vår strävan att undersöka musikens möjligheter att föra människor samman mellan länder, etniska grupper och religioner”.

– Musik har alltid fört människor samman. Med dagens teknik kan vi höra musik alltid och överallt. Förr i tiden när vi hörde musiken så såg vi också musiken. Enda sättet att höra musik var att befinna sig tillsammans med den eller de som framförde musiken.

– Musik är alltså i grunden en starkt social verksamhet. Man sjöng tillsammans, trummade, dansade och berättade historier, pratade om livet och meddelade varandra nyheter. Musiken var ett tillfälle att ge tröst och inspiration.

 

Musik tröstar

Allt detta behöver vi även idag, framhöll André de Quadros – att sörja, skratta, beröra och bli berörda.

– Det kan ske genom musiken, det kan förvandla oss som människor och det kan förvandla samhällen.

Han introducerade också den körledarkurs som skulle löpa parallellt med övriga arrangemang, Conducting 21C, och beskrev den som en undersökning av nya sätt att utbilda körledare. Den traditionella undervisningen fokuserar främst på de tekniska delarna av musikskapandet, nu skulle det handla om att integrera fantasi, medkänsla, rättvisa, samspel och andra sidor av det mänskliga.

Under de två dagar som symposiet pågick gästades Eric Ericsonhallen av en rad människor som på olika sätt arbetar med humanitära och musikaliska projekt. Samtalen kom att cirkla kring frågor om hur musiken kan påverka människor och samhällen på olika nivåer, och hur de positiva sidorna skulle kunna förstärkas:

 

För integration och hälsa

Monica Åslund berättade om sin Luleå Internationella Kör som uppstod som en reaktion mot invandringsfientliga stämningar i skolorna. Det var från början ett initiativ från Röda Korset i stan. Kören består av gamla Lulebor och nya, flyktingar och invandrare från många olika länder.

Ceclia Q Öhrwall

Cecilia Q Öhrwall leder kören i Södertäljes Sistema. (Foto: Roland Cox)

Cecilia Q Öhrwall beskrev hur Södertälje-versionen av den världsberömda metoden El Sistema hjälper barn att spela tillsammans över sociala klyftor, stärka deras självförtroende och ge dem tillgång till en okänd och skön musikvärld.

För den mer vetenskapliga synen på sjungandet svarade Töres Theorell, musikant och pensionerad men ännu aktiv professor med bakgrund i Stressforskningsinstitutet. Han beskrev positiva effekter på kropp och själ som forskningen har kunnat påvisa.

 

Sjungande nazister

Moderatorn Rebecca Oliver påpekade att det inte är så att musiken per definition leder till goda handlingar. Musik kan utesluta människor ur en gemenskap också, och musikens kraft också kan utnyttjas i negativa sammanhang.

– Även nazisterna hade sina sånger, sa hon.

En annan deltagare i symposiet var Henrik Melius som är engagerad i Spiritus Mundi, en organisation som stöder socialt arbete vid barnhem i Egypten och Jordanien, mycket med hjälp av musiken.

Loreen och Framtidskören

Loreen gästade och sjöng tillsammans med barnen i Framtidskören. (Foto: Roland Cox)

Charlotte Rider Norlander och Marie Bejstam leder Framtidskören, ett flerårigt projekt som bjuder in klasser från förorter och centrala Stockholm så att de får mötas, upptäcka sina sångröster och samtidigt upptäcka att Stockholm faktiskt tillhör även barnen från förorten.

Framtidskörens båda ledare deltog i symposiet och ledde även en liten konsert med sin kör. Artisten Loreen deltog också i samtalen, och sjöng tillsammans med barnkören.

 

Musiken och själen

Inbjuden till symposiet var också Olle Carlsson, präst i Katarina församling i Stockholm och författare till ”Kristendom för ateister” och andra böcker. Hans mässor har väckt uppmärksamhet för att de med ett annorlunda tilltal lockar andra grupper än de traditionella kyrkobesökarna.

– Jag tror att vi människor är väldigt lika varandra, även om vi har olika religioner, kommer från olika delar av världen eller ser olika ut, sa han.

– På djupet har vi ändå samma frågor. För att nå det djupet behöver vi använda vår högra, mindre teoretiska hjärnhalva. Jag tror att människan har en själ, något som är större än de medvetna tankarna. Musik är ett viktigt sätt att komma i kontakt med dessa djupare skikt.

 

Sakralt för unga

– Enligt Martin Luther finns det inget om talar så klart om Gud som musiken, och Bach kallades ibland för ”den femte evangelisten”, sa Olle Carlsson.

Symposiepanel

Rebecca Oliver flätade samman inlägg från Töres Theorell, Olle Carlsson och Eva Bostrand. (Foto: Roland Cox)

Han raljerade om kyrkan som något musealt, och menade att popkonserter med 10.000 åskådare har något uppenbart sakralt över sig och liknar mässor. Poptexter kan rymma längtan och sökande som traditionellt har funnits i bönen.

– Ungdomar kan gå in i musiken som i ett heligt rum där de inte hindras av regler och konventioner, sa han.

 

Tre för fred

Flera organisationer som får stöd från huvudsponsorn Carpe Vitam gästade också symposiet.

Magnus Bergmar driver ett program för fredsutbildning bland barn som hittills stötts av 27 miljoner skolbarn i 108 länder, World’s Children Prize.

Abela Agnarsson är projektledare för Open Mind Global, som bland annat driver ett utbildningsprogram för unga människor i Burundi.

Johan Rockström är professor i miljövetenskap och leder Stockholm Resilience Centre som är ett internationellt tvärvetenskapligt center för forskning kring social-ekologiska system, det vill säga system där människa och natur studeras som en integrerad helhet.

 

Musikaliskt  brobygge

Vid några tillfällen var Peder Wallenberg uppe för att tacka för allas insatser. Han representerar huvudsponsorn, stiftelsen Carpe Vitam.

Varför Musik & Medmänsklighet?

– Socialt ansvar är viktigt för oss. Alla som är aktiva under de här dagarna på Skeppsholmen är brinnande själar. Vi i Carpe Vitam tror på att man i alla problem måste söka en möjlighet. Alla här är exempel på det.

– Vi möter mycket girighet och meningslöst dödande i världen idag. Alla inser att vi i den globala tiden behöver få en mer sammanhållen bild av världen, och där bidrar allt som har med ”höger hjärnhalva” att göra med inspiration och utveckling, säger han.

– Jag vet inte om musik kan skapa fred, men musik är ett sätt att överbrygga mellan människor, samhällen, grupper och länder, säger Peder Wallenberg.

 

Nästa år igen

Eric Ericson som gick bort i vintras och som bidragit med namn och tanke till mycket som händer på Skeppsholmen tycktes följa händelserna diskret från sidan. (Foto: Roland Cox)

Eric Ericson som gick bort i vintras och som bidragit med namn och tanke till mycket som händer på Skeppsholmen tycktes följa händelserna diskret från sidan. (Foto: Roland Cox)

Festivalens producent Bo Nilsson, även han körsångare, talade från scenen om hur man kan arbeta för att stärka sambandet mellan kör och publik, hur man stärker banden mellan utövare och åhörare. Och även hur gränsen mellan scen och salong kan lösas upp med nya sätt att leda kör och att agera som kör.

– En konsert kan vara en ren uppvisning i skicklighet, den kan också vara något som verkligen skapar förbindelser mellan människor. Den senare formen behöver en särskild krydda, och kryddan kanske kan kallas medmänsklighet, sa Bo Nilsson.

Musik & Medmänsklighet är tänkt att bli en återkommande händelse. Peder Wallenberg förutskickade att integration mellan olika grupper i samhället kommer att bli ett tema även i nästa års festival i Eric Ericson-hallen.

Symposiet avslutades med att Lilla Kören med tidigare elever från Adolf Fredriks musikklasser sjöng ”Across the bridge of hope”. Det är en svensk tonsättning av en liten dikt som en 12-årig irländsk pojke skrev. Han dödades senare i inbördeskriget. Stycket har sjungits som en manifestation mot krig och väpnad konflikt, i en kedja jorden runt.

Lilla kören fick sällskap av MSUC från Indonesien, kursdeltagarna och andra. Symposiet avslutades med att alla medverkande körer kom fram på scenen och tackade publiken.

 

 

Tagged with: , ,
Posted in 2013

Klasser möts i Framtidskören

 

- Vi hoppas förstås att de ska vilja söka sig till körsång sen, säger Marie Bejstam, en av ledarna för projekt Framtidskören. (Foto: Roland Cox)

– Vi hoppas förstås att de ska vilja söka sig till körsång sen, säger Marie Bejstam, en av ledarna för projekt Framtidskören. (Foto: Roland Cox)

– Vi vill att olika delar av Stockholm ska få mötas i samma projekt och få samma känslor samtidigt. En gemensam känsla för att det här är VÅR  stad.

Det säger Marie Bejstam som under tre år arbetar med Framtidskören där barn från olika delar av Stockholm möts – nord och syd, Bandhagen och Solsidan, Botkyrka och Sollentuna.

– En del av barnen har aldrig varit inne i Stockholm, berättar Marie Bejstam som tillsammans med körpedagogkollegan Charlotte Rider Norlander driver projektet med stöd bland annat från Arvsfonden.

De håller till med sitt företag Kulturfyren i samma kvarter på Skeppsholmen som Eric Ericson International Choral Center. EIC var med om att dra igång projektet som nu är inne på sista året.

 

Först frivilligt

Marie och Charlotte har tagit emot 600 skolbarn per år ute på Skeppsholmen, visat dem runt, lärt dem sånger och låtit dem jobba fram en föreställning i Eric Ericsonhallen. Tre månader, tre rep och en konsert.

Det är frivilligt för skolorna att söka till projektet, sedan är det obligatoriskt för alla i klassen att vara med.

När klasser har sökt kombinerar ledarna grupper från olika delar av Storstockholm. Det finns stora klyftor inom länet mellan mer eller mindre lyckligt lottade. I vissa områden är snittinkomsterna 30 procent lägre än i andra där barnen ibland har svårt att hinna med sången i konkurrens med golfen eller seglarlägret.

Framtidskören på plats i Eric Ericsonhallen.

Framtidskören på plats i Eric Ericsonhallen.

Killar brukar göra motstånd mot att sjunga, här har de inget val.

– När de väl kommer så tycker de att det är lika roligt som tjejerna. Det blir en bra blandning – etniskt, tjejer-killar, blyga, tuffa, från Vaxholm, Sollentuna, Husby, Botkyrka…

 

Ny upplevelse

Att höra till och att höras är nyckelord Framtidskören. Höra till Stockholm, höra till en grupp som skapar något tillsammans. Slutproduktionen är en konsert tillsammans med professionella musiker.

Och att låta rösten höras.

– Alla är inte vana vid det, det är viktigt att barn får lära sig att använda sin kropp och sin röst. När man sjunger så händer det något inuti kroppen. Det är häftigt att märka när barnen känner det.

 

Får röst

– Här får barnen höras, annars så tystas de alltid, säger Marie Bejstam.

Samtidigt så lär de sig självdisciplin, att tacka gemensamt, att vara tysta vid rätt tillfälle, att underordna sig gruppen.

– I skolan jobbar de numera nästan alltid en och en eller två och två. I körsång ska saker ske samtidigt, exakt nu! Man är absolut i nuet.

Varje omgång Framtidskören får välja ett tema, som ”Vatten”. Senast jobbade man med”Barn i världen” och sjöng bland annat en chilensk sång om en pojke som växte upp på en soptipp.

– Det har gett mycket diskussioner om vad som är lika för barn överallt och vad det är som skiljer, och om man ska rycka på axlarna eller om man kan göra något åt det, säger Marie Bejstam.

 

Häftigt

– Dessutom är det en häftig känsla att sjunga i kör, det är lätt att bli berörd. De får en gemensam upplevelse att prata om efteråt.

Att projektet är socialt blandat innebär dessutom att föräldrar med skilda bakgrunder bjuds in. En del av dem har aldrig varit på en konsert tidigare.

– När man ser barn uppträda så går det rätt in i hjärtat. Man blir avväpnad.

 

Loreen kom

Loreen lattjade med barnen och lät dem köra bakom henne i låten "We got the power"

Loreen lattjade med barnen och lät dem köra bakom henne i låten ”We got the power”

Under festivalen Musik & Medmänsklighet hade dessutom artisten Loreen engagerats för att sätta en guldkant. Barnen fick köra i hennes låt ”We got the power”. Barnen verkade uppfyllda, fokuserade när de fick stå bakom stjärnan. Man kunde känna allvaret när de sträckte upp sina händer och tryckte i med ”vi har kraften”

Många ville ha en autograf efteråt.

– Det kan vara det största som har hänt i deras liv, och de var så stolta över det här, berättar Marie Bejstam.

 

Brobygge

Hon ser Framtidskören som ett brobygge helt i Musik & Medmänsklighets anda.

– Det är ett försök att nå in och att nå ut. Vi försöker få körsång till något inkluderande.

– Körsång kan vara exkluderande också. Musiken kan vara så svår att det låser ute. Den sorten behövs också, men Framtidskören är främst ett inkluderande projekt.

 

Kommer igen?

Hon och Charlotte Rider Norlander hoppas att körglädjen ska rota sig så att de vill göra det igen. Om barn från hem med olika religiös bakgrund ska kunna sjunga ihop så behövs det fler fristående körer, menar Marie Bejstam.

– Svenska kyrkan utesluter ingen, men att det sker i kyrkan blir uteslutande i sig. Det måste bli fler icke kyrkliga körer.

En av de mest populära sångerna bland barnen är ”Stockholm i mitt hjärta”, känd från Allsång på Skansen.

– Ibland kommer de fram efteråt och frågar: Är det här vår nationalsång?

 

”Jag fick gåshud”

Några kommentarer från deltagare på sistone:

 

”Vi har upptäckt hur roligt det är att sjunga i kör. Vi har fått se Stockholm från en annan sida. vi har blivit nyfikna på de länder varifrån sångerna kommer. Det roligaste var att lära sig nya sånger från olika länder, vandringen runt Skeppsholmen, träffa nya vänner, få sjunga i Eric Ericsonhallen och få göra en konsert med så proffsiga musiker och körledare. Alla föräldrar och syskon var jätteimponerade och sa att de var djupt berörda i hjärtat och de sa att de fick hopp inför framtiden.” (Utvärdering från Bäckahagens skola)

 

”Jag kommer nog aldrig få uppleva en sådan här sak igen, men jag hoppas på det!” (Elev i Bäckahagens skola)

 

”Jag heter Benjamin. Mamma, Rickard och Sassa kom och tittade. Pappa kom också, men han fick gå för han hade bråttom. Höjdpunkten på konserten var när jag sjöng solo i sången ”En värld av vänner”. Jag sjöng den engelska versionen. Innan var jag nervös. Under konserten tänkte jag inte utan bara gjorde. Jag har bara sjungit på konserter i skolan förut.” (Elev i femte klass)

 

”Vi hade två repetitioner, ett strulrep där allt går åt skogen och en generalrepetition, den sista repetitionen innan föreställningen. Jag har aldrig sjungit i kör förut, men jag gör inte om det.” (”Amanda”)

 

”Jag fick gåshud. Jag har inte sjungit i kör förut. Jag tycker det känns lättare att sjunga framför publik nu och mycket roligare. Jag kanske skulle vilja sjunga i kör i framtiden.” (”Erik”)

Här finns Framtidskörens webbsida hos Arvsfonden

Och här är Kulturfyren

Tagged with:
Posted in 2013

– Den perfekta musiken är inte alltid den bästa

André de Quadros

– Vi bör alla fråga oss hur vi kan göra musiken tillgänglig för dem som normalt inte får se och höra oss, säger André de Quadros. (Foto: Roland Cox)

 – Jag har inget emot perfekt framförd musik av människor i svarta kläder, men det får inte vara normen. Jag är emot dogmer. 

André de Quadros, körledare och musikprofessor, var det givna navet i festivalen Musik & Medmänsklighet. Han vill lyfta fram de humanistiska sidorna av musikutövande. Vilket väckte debatt under symposiet.

– Om vi skulle tillbe teknisk fulländning som den avgörande faktorn i musiken, då skulle vi inte uppskatta när vår farfar sjunger, eller ett litet barn, eller när en gravt funktionshindrad person plötsligen hittar sin röst, säger han.

De sociala aspekterna av körsång och musicerande behöver få mer uppmärksamhet av både körsångare och körledare, framhöll André de Quadros i olika sammanhang och på olika sätt under festival, symposium och körledarkurs på Skeppsholmen. Han lyckades dra igång evenemangets hetaste debatt.

 

Global

André de Quadros framstår som en mycket global person. Född och uppvuxen i Indien, arbetat i många år i Australien. Numera lyckas han med tricket att arbeta vid universitetet i Boston i USA samtidigt som han leder en kör i Indonesien.

Hur går det till?

– Jag tillbringar nog mer tid med kören än en genomsnittlig ledare i en församlingskör. Vi repeterar intensivt under sommaruppehåll och mellan terminer, varje dag, hela dagarna. Dessemellan finns det två assisterande dirigenter i kören.

 

Jorden runt

Han bidrar dessutom i projekt lite varstans i världen. Dyker upp i Israel, Korea, Norge, Frankrike. Turnerar med den egna kören och gästdirigerar.

Han har fyllt 60 och följaktligen hunnit med en del. Mer än de flesta. CV:n på hemsidan är imponerande innehållsrik. Han har lett orkestrar och körer i Bulgarien, Moskva, Litauen och London. Han var medskapare av en arabisk körfestival härom året som samlade körer från Irak, Jordanien, Libanon, Palestina och Syrien.

Så på frågan var han hör hemma så ler han och säger att det inte är så relevant.

 

Kör med socialt uppdrag

Just nu hörde han hemma i Stockholm. Han hade blivit tillfrågad om att undervisa och att vara motorn i festivalen.

I symposiet i Eric Ericsonhallen beskrev han bland annat tankarna bakom körledarkursen Conducting 21C som pågick parallellt med konserter och symposium. Kursen skulle uppmärksamma fantasi, medkänsla, rättvisa, kreativitet och samarbete, deklarerade han.

– Körledandet måste vara något mer än att göra vissa handrörelser för att få fram vackra ljud ur kören. Det behövs ett ledarskap som har ett hjärta, en själ. De gamla formerna som vi har ärvt är patriarkala och auktoritära. Det är inte de formerna för ledarskap som ska bygga en ny värld i det 21:a århundradet.

– De flesta kördirigenter har inte en aning om vad det innebär att leda en kör i ett fängelse. I USA har vi mer än två miljoner män och kvinnor i fängelse. Jag har arbetat med körer i ett mansfängelse i två år, och i ett kvinnofängelse i över ett år. Jag upptäckte att jag i den miljön inte har så stor nytta av det jag lärt mig om hur man leder en kör.

– Jag har fått hitta nya sätt att samverka, nya idéer om musik, nya sätt att introducera människor i nya musikaliska världar, musik som de här människorna aldrig har mött tidigare.

 

Körer i svarta kläder

André de Quadros och hans kör från Indonesien hann med ett nedslag på ett hem för omhändertagna tonårsflickor innan de reste hem.

André de Quadros och hans kör från Indonesien hann med ett nedslag på ett hem för omhändertagna tonårsflickor innan de reste hem.

I symposiet uppstod en kort men livlig debatt om teknisk excellens kontra andra värden i musiken. André de Quadros beskrev tillspetsat körparadigmet från 1900-talet.

– En kör där alla är klädda i svart, är mycket allvarliga och inte rör på kroppen.

Svarta kläder och sång har inte med varandra att göra, hävdade han. Men gjorde tillägget att:

– Det där är inte fel sätt, men det är inte det enda sättet.

 

Färgrik

Uttalandena provocerade ändå en och annan i församlingen. Gary Graden, körledare och kantor i Stockholms domkyrka, med mycket lång bakgrund som dirigent i Sverige, gick upp i debatten.

– Olika sätt att arbeta behöver inte utesluta varandra. Vi vill ha körer som är instrument i sin högsta potential, för att kunna framföra musik från världens stora tonsättare, sa han.

– Vi bör vara glada att körvärlden blir mer färgrik, vi bör också bejaka att det finns människor som är ”svartklädda”. Jag är en ”svart” körkille, och jag älskar det!

I pausen efter ordväxlingen kunde André de Quadros och Gary Graden ses fortsätta diskussionen vänskapligt mellan fyra ögon.

 

– Skicklighet är grunden

I en intervju efteråt understryker André de Quadros att han inte har något emot tekniskt briljant musik framförd i sober klädsel.

– Man måste vara tekniskt skicklig för att kunna spela Bach, Paganini eller Rachmaninov. Det är kärnan, grunden.

Att vilja bli skickligare drar också musikerna framåt, det är bland annat därför de går kurser.

– Tekniken finns bakom och framför musikutförandet. Men det finns också andra aspekter av musicerandet som kan vara extremt positiva.

 

Starka förebilder

Att ha konsertmusiken som norm kan bli trångsynt, menar André de Quadros. - Då blir det trångsynt.

Att ha konsertmusiken som norm kan bli trångsynt, menar André de Quadros.

André de Quadros menar att det finns en risk att tekniken tar överhanden.  Kraven på exakthet tenderar att öka i vår tid då förebilderna är så närvarande. Bland annat har sociala medier gjort det lätt att upptäcka vad som händer i andra delar av världen.

– Tekniken idag är underbar – vi kan lyssna på musik när och var vi vill. För länge sedan så gick det bara att höra musik genom att vara på samma plats som de som spelade.

– Musik innebar att vara tillsammans, trumma tillsammans, sjunga tillsammans, berätta historier för varandra, föra visdom vidare, prata om livet, vidarebefordra information, hitta glädje och inspiration.

 

Akustisk musik

de Quadros önskar sig en återupptäckt av den akustiska musiken, den nära sången. Han tycker sig se en rörelse över hela världen mot en mer socialt inriktad körsång.  Som exempel nämnde han Rahib Haddads arbete med att föra folkgrupper samman i Israel via sången, och fängelsekörer i USA och Thailand, liksom i Sydafrika.

Tyngdpunkten i Stockholm var just de sociala aspekterna, musik för många sammanhang och funktioner. För människan har förstås samma behov idag som på stenåldern.

– Tröst, skratt, beröring, sammanhang. Allt det kan musiken hjälpa oss med. I förlängningen kan musiken förvandla oss och förvandla våra samhällen.

Och därför får den mest avancerade konsertmusiken inte ses som norm, tycker André de Quadros.

– Då blir det trångsynt. Varje musikalisk handling av en människa är värdefull.

 

Utbildar i tredje världen

Han sitter i styrelsen för organisationen Conductors without borders (Dirigenter utan gränser) där medlemmar ställer upp med utbildning av kördirigenter och utveckling av körsången i tredje världen. I och kring universitetet i Boston ägnar han sig bland annat åt världsmusik, mänskliga rättigheter, tredje världen-frågor, och kultur- och utbildningsprojekt i fängelser.

Körledare bör tänka mer på vilka sammanhang man förekommer i, anser han. Idag riktar sig musiken oftast till dem som är friska och kan köpa en biljett och ta sig till en konsertlokal.

– Vi försummar delar av befolkningen – de fattiga, de sjuka, de döende, de hemlösa, de funktionshindrade. Vi tar beslut som om alla människor är som vi. I själva verket är vi väl alla ”tillfälligt fullfungerande”?

 

Bra för livskraften

– Vi vet att musik är bra för människor, att den ger hälsa och kraft i livet. Varför använder vi inte det mer, för att rehabilitera fångar, för att minska fördomar och motsättningar?

Det här borde politiker vara bättre tränade i, tycker han. Och musiker!

– Jag vet massor av musiker som bara uppträder där det finns människor i fina kläder, aldrig där det finns människor som luktar illa.

– Vi bör alla ställa oss frågor om hur vi kan göra musiken tillgänglig för dem som normalt inte får se och höra oss, säger André de Quadros.

– Körledare behöver engagera körsångarna i de här diskussionerna.

 

André de Quadros och MSUC

Applådtack från André de Quadros och hans Manado State University Choir i Eric Ericsonhallen.

 

 

André de Quadros hemsida

 

 

 

 

 

 

 

Tagged with:
Posted in 2013

Loreen vred strålkastaren i Baku

Loreen och Framtidskören

– När jag uppträder kommer jag i kontakt med en fin del hos mig själv som handlar om medkänsla och empati, säger Loreen som uppträdde under Musik & Medmänsklighet tillsammans med Framtidskören. (Foto: Roland Cox)

Det var planerat. När hon skulle tävla för Sverige i Melodifestivalen 2012 besökte Loreen regimkritiker istället för att åka på turistutflykt i Baku.

– Jag kan inte klandra andra artister som inte använder sitt kändisskap för att föra ut viktiga saker, men jag önskar att fler gjorde det, säger hon i en intervju innan det är dags för scenframträdandet på Skeppsholmen tillsammans med barnen i Framtidskören.

Det har gått drygt ett år sedan händelserna i Azerbajdzjan.

Sedan dess har höjdhopparen Emma Green Tregaro med regnbågsmålade naglar demonstrerat i Moskva mot antigay-lagarna i Ryssland.

Samtidigt hävdar andra idrottsutövare och artister att man inte ska blanda sig i politiken.

– Man måste vara där i sin egen utveckling, tycker Loreen som nobbade rundturen i Baku för att besöka människorättskämpar.

– Man kan bli rädd, det kräver ganska mycket av en. Det är ju en provokation att gå emot strömmen på det sättet.

 

Modigt

Hon hyllar Emmas mod och påminner om andra som använt kändisskapet som plattform för att sända ut ett budskap – John Lennon, Yoko Ono, Bono, Sting och många andra.

– Kändisskapet kan göra ditt ego så stort, det kan äta upp dig. Så fort du inte får uppmärksamheten så blir du låg.

– Jag har nog varit där, men idag har jag svårt för ett kändisskap som bara handlar om en själv.

Hon fortsätter att engagera sig för mänskliga rättigheter. Bland annat har hon i samarbete med Svenska Afghanistankommittén i år besökt landet och vill ge sitt stöd framförallt till skolundervisning för barn, som är svårt eftersatt.

 

Ojämställt Marocko

Lorine Zineb Nora ”Loreen” Talhaoui växte upp i Åkersberga och Västerås med marockanska föräldrar och vet hur det är att leva i ett fattigt land med svårare mänskliga villkor än i Sverige.

– Hela min släkt finns i Marocko. Jag såg när jag växte upp att kvinnor inte har samma rättigheter som män. Det där skapade frustration hos mig som barn, att jag inte kunde göra något åt det, berättar hon.

Inför festivalfinalen i östlandet där oliktänkande förföljs och regimkritiker fängslas planerade Loreen att göra en insats. Istället för att följa med på en arrangerad turistrunda med övriga artister besökte hon en lokal där hon fick se en fotoutställning om övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, och hon fick träffa företrädare för olika organisationer som verkar för för demokrati och yttrandefrihet.

 

Nådde presidenten

– Det blev väldigt emotionellt för mig, jag fick prata med människor vars öden inte var mänskliga. Det var tungt att se.

Den svenska delegationens och Loreens initiativ fick mycket uppmärksamhet i media världen runt.

– Vi blev inte inbjudna till presidentens fest efteråt. Vi var de enda. Vi nådde alltså högsta hönset. Det visar att en enda person faktiskt kan göra något för att förändra. Och det finns förstås de som gör mycket mer än jag.

 

- Idag har jag svårt för ett kändisskap som bara handlar om en själv, säger artisten som fortsätter att engagera sig i humanitära frågor.

– Idag har jag svårt för ett kändisskap som bara handlar om en själv, säger artisten som fortsätter att engagera sig i humanitära frågor.

Nära hjärtat

Ordkombinationen musik och medmänsklighet?

– När jag uppträder kommer jag i kontakt med en fin del hos mig själv som handlar om medkänsla och empati. När man står där – som nu med barnkören – så finns det inte så många lager in till hjärtat.

Och så går Loreen ut och leder Framtidskören.

Barnen ser allvarliga och övertygade ut när de sjunger med i refrängen:

”We got the power”!

 

Tagged with:
Posted in 2013

Leder arabiska röster i Galiléen

 

Rahib Haddad

– När människor sjunger tillsammans så bygger de ett litet ”samhälle” för att kunna samarbeta, säger Rahib Haddad, körledare och kristen palestinier från norra Israel. (Foto: Roland Cox)

Rahib Haddad driver körverksamhet tvärs över de infekterade konflikterna i Mellanöstern.

– Jag ser mig själv som en bro mellan araber och judar, mellan palestinier och israeler, säger körledaren från Galiléen i Israel.

Hans körer mixar Bach med arabisk kultur och för samman vuxna, barn och ungdomar från olika grupper för att sjunga – och fira Pizzadagen.

Som barn hörde han engelska fotbollsfans sjunga tillsammans. Den kraft som uppstod gjorde starkt intryck.

– Ett samhälle där människor kan sjunga samma sånger blir bättre på samarbete. Med gemensamma sånger blir människor mer nära varandra, säger Rahib Haddad som gästade Sverige med sin vuxenkör Al Baath.

Han presenterade sig vid symposiet på Skeppsholmen som kommen från ”det galna Mellanöstern” och syftade på alla konflikter där. Det är inte bara konflikt mellan palestinier och judar, det finns många etniska grupper. Den lilla hemstaden Shafa-Amer i norra Israel domineras av sunnimuslimer, men här finns också stora minoriteter kristna och druser (som tillhör en variant av islam).

 

Kulturcentrum

Rahib Haddad leder ett kulturcentrum, Sawa, som finansieras till en mindre del av offentliga bidrag, till största del av ett nunnekloster och med stöd av entréintäkter, kursavgifter med mera. Sawa betyder ”tillsammans”. Där finns tre körer i olika åldrar – barn, ungdomar och vuxna.

Kärnan i körverksamheten är arabisk och kristen, men det finns en strävan till förening via sången. Varje vecka kör en buss runt mellan olika bostadsområden och samlar ihop barnen som sjunger i en av körerna, och ibland är det en judisk kollega som arbetar med en av körerna. Man sjunger både arabisk och hebreisk musik. Vuxenkören Al Baath har kristna palestinier som medlemmar men har också haft muslimska sångare med.

Palestinierna i Israel kan inte fira Israels självständighetsdag, och det finns andra högtidsdagar som är etniskt eller religiöst avgränsande. Därför har kulturcentret hittat på egna högtider som kan fungera över alla gränser.

– Vi ordnar bland annat en särskild fest för pizza och en annan som hyllar träden. Vi firar också Glassdagen, berättade Rahib Haddad under symposiet och drog ner skratt och en varm applåd i Eric Ericson-hallen.

 

Står nära varandra

– Vi vill stärka den arabisk-palestinska identiteten genom musiken och samtidigt ge människor tillfälle att lyssna på andras musik. Då lär vi oss samtidigt att lyssna på varandra.

– Jag är bara en liten människa i alla de här relationerna och konflikterna, men jag tror på mänskligheten och på ickevåldslösningar. När du sjunger så är du i din kropp, då är du lik alla andra. Att sjunga tillsammans innebär att stå nära varandra, att lyssna på varandra och känna att man är en enda grupp.

– När människor sjunger tillsammans måste de ha gemensamma regler. De bygger ett litet ”samhälle” för att kunna samarbeta. Då måste de ta fram det gemensamma och bortse från skillnader för att nå goda resultat. Då uppstår det möjligheter att lära känna varandra på riktigt, inte via de föreställningar om varandra som politiska ledare vill att vi ska ha.

– Rädsla och misstänksamhet föder våld, tillit och förtroende föder fred.

 

Al Baath och Rahib Haddad

– Al Baath såg inte ut här förr. De hade samma uttryck men det är nytt att de rör sig och dansar, berättar Rahib Haddad som leder tre körer i sitt kulturcentrum i Galiléen.

Kvinnornas tur

– Musik öppnar sinnena. Genom musiken kan vi åstadkomma samarbete mellan människor från grupper som är i konflikt. Musik kanske inte kan skapa fred i området, men musik kan hjälpa till att bygga ett mer begripligt samhälle, ett mer mänskligt sätt att leva, säger Rahib Haddad.

Han sätter också hopp till barnkören, som till största del består av flickor. De kan genom musiken växa upp till positiva ledare, hoppas han.

– Männen har försökt skipa fred i Mellanöstern men misslyckats. Det kanske är dags att låta kvinnorna försöka.

 

Musikaliska gränsbrott

Al Baath lät klockrent orientalisk när de gjorde entré under en av konserterna, hummande på en bordunton och med en solist som la slingrande melismer ovanpå. Kören var klädd i svart, med medelhavsturkos detaljer i sjalar och slipsar. Bysantinsk sång, melodiösa folkmelodier, recitativ av poeten Khalil Gibrans ord på klingande arabiska…

Även i repertoar och gestaltning försöker Rahib Haddad och hans körer att bryta normer och skapa nya öppningar. Al Baath och den indonesiska kören MSUC kommer från två länder som inte har diplomatiska förbindelser, men körerna har upprättat musikaliska förbindelser. Rahib berättar hur MSUC-learen André de Quadros har lockat hans kör att bli mer fri i formerna.

Under konserterna som Al Baath gav i Stockholm kunde man avnjuta hur de tog några danssteg, grupperade sig på olika sätt eller vandrade omkring i ett cocktailmingel på scenen.

– Jag började i en mer strikt form, men de senaste tre åren har jag blivit inspirerad. Al Baath såg inte ut så förr. De hade samma uttryck men det är nytt att de rör sig och dansar.

 

Bryta väggen

– Jag tror att det är viktigt att bryta mot normerna idag, att ibland bryta igenom ”den fjärde väggen” mot publiken, låta publiken bli mer en del av musiken. Inte minst kan det vara ett sätt att locka yngre människor att ägna sig åt körmusik, tror Rahib Haddad.

Det excellenta, den goda precisionen, får inte försummas ändå, menar han. Man får inte tänka att ”de dansar, så de behöver inte sjunga så bra”.

– Det här är faktiskt svårare. Du lär kören allt om ett stycke, instuderar det. Sen lägger du dessutom till rörelser och annat. De får mer att göra, och det är svårare.

 

Sprida kör

Rahib Haddad tycks ha ytterligare en mission, nämligen att sprida körsjungandet i arabvärlden. Flerstämmig vokalmusik är inte så vanligt. Körerna i Sawa-centret har vissa problem med repertoaren.

– Det är ett mål i mitt liv att underlätta det här, att försöka hjälpa till genom att ordna kurser och workshops, bland annat, säger körledaren från Galiléen.

Han har bland annat sett till att arabisktalande publik fått tillgång till Bach-koraler på ett nytt sätt. Han har låtit sätta ny arabisk text till musiken, bland annat av hans hustru Affaff Haddad som även sjunger i kören.

Vid en av konserterna under Musik & Medmänsklighet sjöng hans kör Al Baath tillsammans med den indonesiska vänkören, med och utan text och på olika språk.

– Att sjunga Bach på arabiska är att bryta mot det strikta, mot normen. Jag hävdar rätten att göra Bach på vårt eget sätt. Det är fortfarande Bach!

 

Hemsida för Rahib Haddad och Al Baath

 

Tagged with:
Posted in 2013

Ger musikaliskt bistånd i Malmö och Jordanien

Henrik Melius
Henrik Melius

– När barnen får chansen att undersöka vad musiken kan göra för dem så förändrar det dem i grunden, berättar Henrik Melius om arbetet som hans organisation Spiritus Mundi utför i Jordanien och Egypten. (Foto: Roland Cox)

– Deras ord, deras musik, det är hela poängen.

Henrik Melius drog igång föreningen Spiritus Mundi som driver musikprojekt i Malmö och arabvärlden. I Jordanien och Egypten får barn hjälp att uttrycka sig med text och musik.

– De blir ofta förvånade själva när de upptäcker att de kan, säger han.

 

Henrik Melius jobbade i musikbranschen i USA men tröttnade och ville bygga upp något kring musik där pengar och vinst inte stod i centrum. Det blev Spiritus Mundi, med bas i Malmö och verksamhet både där, i Egypten, Sydafrika och Jordanien.

– Vi hade starkt fokus på att skapa mötesplatser mellan väst och arabvärlden. Det fanns redan då en stark och växande islamofobi i väst, säger Henrik Melius.

Han var inbjuden för att berätta om organisationen vid det symposium som pågick under ett par dagar inom ramen för Musik och medmänsklighet.

 

Malmö och Jordanien

Spiritus Mundi har i Sverige bland annat jobbat med en barnkör i Malmö med barn från olika bostadsområden med olika social sammansättning, och med ett projekt mot mobbning.

I Jordanien har pedagoger från Sverige och lokalt samarbetat med barnhem i Amman i musikprojekt där barn har fått hjälp att skriva texter och musik, och framträda för föräldrar och andra. Projektet där initierades av Eric Ericson International Choral Center, EIC, och heter Hayâtuna, ”Våra liv”. Hayâtuna når bland annat föräldralösa barn, barn som utsatts för våld och som aldrig fått utöva musik själva.

– Det är inte alltid okej i Jordanien att alls hålla på med musik, berättade Henrik Melius.

– Och barn utan föräldrar är stigmatiserade och har ingen röst alls. När de får chansen att undersöka vad musiken kan göra för dem så förändrar det dem i grunden. Barnen blir mer deltagande i samhället, kan uttrycka sina åsikter och känslor – från en scen!

Henrik Melius berättade under symposiet om en föräldralös flicka på ett barnhem, som till en början varit aggressiv och brukade spotta på personalen och andra barn. Hon kom med i musikprojektet.

– Nu är hennes syn på livet helt annorlunda, och nu är hon stjärna i den musikal som vi har jobbat fram där, berättade han.

 

Förvånade

– Barnen blir ofta förvånade när de märker att de kan skriva text och musik, vi hjälper till att väcka deras musik till liv, säger Henrik Melius som själv har en bakgrund som musiker.

Syftet med Spiritus Mundis verksamhet i Jordanien och på andra platser är enligt dem själva att inspirera och engagera barn och unga att genom musik och konstnärligt skapande våga göra sina röster hörda så att de kan känna sig sedda i samhället.

Enligt Henrik Melius, som har arbetat i organisationen sedan han grundade den för tio år sen, når man på detta sätt uppemot tusen barn om året. Verksamheten finansieras med projektmedel och stöd från bland andra Postkodlotteriet, Arvsfonden, Kulturrådet, samt stiftelsen Carpe Vitam som står bakom festivalen Musik och medmänsklighet.

Här finns Spiritus Mundis hemsida.

En video om Hayâtuna i Jordanien

 

Tagged with:
Posted in 2013

Kören ett tryggt kollektiv där man kan våga vara individuell

Lone Larsen, Voces Nordicae

– Medlemmarna i gruppen ska få synas och höras som individer, så att man inte glömmer den enskilda människan, säger Lone Larsen som leder Voces Nordicae. (Foto: Roland Cox)

– Att arbeta i kör handlar om att bygga gemenskap, trygghet och tillit. Då vågar man vara en individ. 

Lone Larsens vokalensemble Voces Nordicae framstår som ett individualistiskt kollektiv. Än är de en harmonisk enhet, än en spretig apflock.

Dirigenten står ibland dold bakom publiken.

 

– Dirigenten kan vara ett störande moment, ler hon.

– Det kan bli så mycket fokus på dirigenten att publiken tappar bort det uttryck som sångarna vill förmedla, säger Lone Larsen som leder den här annorlunda sångenheten sedan ett tiotal år.

Det är slående, det där att Voces Nordicae kan komma in och sätta igång att sjunga utan att man sett någon slå in. De bara börjar.

Längst bak står Lone och ger tempot. Om det behövs, vill säga. Det här är sexton sångare på hög nivå, en del är frilansmusiker, andra musiklärare, och så några i udda yrken som arkitekt eller biolog. Men alla har rötterna i sången och har ett gott sceniskt självförtroende.

 

Förälskad i klangen

Hon kom in på musikhögskolans diplomutbildning, den högsta utbildningen i kördirigering. Hon skulle lämna sitt Danmark i två år men blev kvar.

– Jag blev förälskad i den svenska körklangen, renheten, det där ljusa och lätta.

Hon fick chansen att göra en turné i hemlandet och plockade med sig ett kompisgäng från musikhögskolan. De sov på liggunderlag, sjöng och tyckte att det var så kul att de sedan fortsatte av bara farten. Det var 1999.

Hon är lektor i dirigering och har bland annat jobbat med Eric Ericsons kammarkör.

Voces Nordicae - ena stunden ljuv harmoni, nästa stund en vild flock.

Voces Nordicae – ena stunden ljuv harmoni, nästa stund en vild flock.

Körlaboratorium

Under Musik & Medmänsklighet gjorde Voces Nordicae flera konsertinsatser och var dessutom studieobjekt i körlaboratoriet och körledarkursen som pågick. Lone Larsen ledde övningar i gruppen av tolv dirigenter.

En dag hade hon skrivit några ord på blädderblocket i salen. Spontanitet. Fokus på andra. Uttryck. Tillit.

– Vi hade en workshop där vi tränade på de områdena. Jag tror att körsång handlar mycket om medmänsklighet, om lyhördhet, tillit som gör att man vågar uttrycka sig.

 

Tygövning

Bland annat fick deltagarna gruppvis stå på ett tygstycke, och så skulle de vända på tyget, utan att prata, utan att någon trillade av. De fick öva sig på att både leda och följa varandra.

Om man kan samarbeta och känner sig trygg i gruppen så vågar man också ta risker, menar Lone Larsen.

– När vi har tryggheten så står vi ut med frustration och friktion mellan människor. Då vågar vi kanske lämna vår ”comfort zone” och våga testa.

– När vi vågar att göra inte bara det som vi vet att vi är bra på, vågar gå dit där vi inte vet resultatet i förväg, det är då vi kan utvecklas som människor, tillsammans och var och en.

 

Vokalensemble

Voces Nordicae kallar sig ensemble, vilket antyder att man är färre än i en kammarkör, men det har också en innebörd som lutar åt en liten orkester med olika instrument.

– Det är viktigt för mig att medlemmarna i gruppen får synas och höras som individer, så att man inte glömmer den enskilda människan. Även sceniskt är det viktigt att man får synas.

– Det kan vara lätt för en dirigent att se kören som ett enda instrument, att man riktar sig till ”kören”. Men en gemenskap består av individer. En maskin består av smådelar, om inte varje smådel fungerar eller är uppskattad så kommer inte maskinen att fungera.

 

Lone Larsen och Voces Nordicae

Dirigenten bakom publiken, ett annorlunda grepp som Lone Larsen menar skapar större närhet mellan kör och publik.

Demokrati och ansvar

Demokrati i en kör?

– Om man ska kunna uttrycka sig och bjuda på något äkta inifrån när man sjunger så måste man känna att ens åsikter är värda något.

– Inför vår senaste turné så satt vi i ett par timmar och diskuterade. Var och en fick berätta varför de är med i ensemblen, vad de vill ha mer av, vilka idéer och tankar de har. Sen kan vi inte förverkliga 16 förslag samtidigt, men utrymmet måste finnas.

 

Improvisation

Voces Nordicae har gått från renodlade konserter mot mer totala scenföreställningar. Sedan en tid turnerar man med programmet ”Receptfritt”.

– Det handlar om att vi människor idag lever ett receptfritt liv, vilket ger en frihet i valen men också väcker tankar om vårt ansvar för varandra och för Moder Jord, säger Lone Larsen.

– Det är jättemycket improvisation i föreställningen och även interaktion med publiken.

Publiken får välja bland dikter, bland annat Tranströmer och haikudikter, och så improviserar kören fram en musikalisk gestaltning.

 

Publikens ord

Voces kan också låta publiken skriva egna reflektioner på små lappar. Hur ser en receptfri morgon ut? Ett receptfritt ögonblick? Ensemblen improviserar sedan utifrån publikens alster.

– Som åskådare kan man bli väldigt drabbad av att få höra sina egna ord som en sjungen dikt från scenen.

Recensenter har skrivit om att gruppen löser upp gränsen mellan scen och salong.

– Tanken är att det ska uppstå en gemenskap mellan sångare och publik, att det ska bli en gemensam upplevelse.

 

Pärmfritt

Gruppens föreställningar känns lekfulla och spontana. Inga pärmar. Överraskningar. Publiken får också smakprov på körimprovisation.

Under konserterna i Eric Ericsonhallen ställde sig medlemmarna på stolar iförda flygarglasögon när de sjöng det moderna experimentella stycket ”Leonardo dreams of his flying machine”. De gjorde en entré som något slags partygäster, smågrälande parvis. Eller for ut som en apflock mot publiken som fick huka sig i bänkarna. Djembetrumma och djungelljud.

Sedan plötsligt något mjukt och milt. Tajt och harmoniskt. En svensk folkvisa, en popballad.

 

Individ och humor

Man ser individerna. Scenkläderna är variationer kring ett tema. En kvinna har knallrött läppstift och matchande skor, och från det röda lackskärpet hänger ett par syndiga handbojor klädda i röd fuskpäls.

Till och med i blickarna finns det individuella, söker sig upp mot taket eller ut mot sidorna istället för att riktas stint mot dirigenten.

– Vi vill överraska publiken. De ska inte veta vad de kan förvänta sig. Förväntningar kan stänga dörren för mottagligheten, säger Lone Larsen.

Voces Nordicae

Gemensamt men individuellt, exakt och improviserat.

– Jag gillar humor också. Humor är förlösande. Körsång kan bli så otroligt allvarsamt! Ibland står jag bakom publiken och storskrattar, när ensemblen improviserar så överraskar de ju även mig.

– Om man kastar sig mellan det som verkligen nyper i hjärtat och det man får skratta åt, då är det lättare att ta emot båda sidorna.

 

Medmänskligheten?

Lone Larsen tror inte att musik kan förhindra krig, det vore naivt. Musik kan brukas för onda syften, för rasism och uteslutning. Men musik har också kapacitet för att öka medmänskligheten, menar hon.

– Absolut. Själva arbetet i en kör handlar starkt om gemenskap och förståelse, om trygghet och tillit.

– Musik kan uttrycka saker som annat inte kan, och det är universellt och har därför en väldigt förenande effekt.

 

Mer om Lone Larsen på Voces Nordicaes hemsida.

 

Tagged with:
Posted in 2013

Ett pärlband av konserter

Kören MSUC gav en gladchock med färgstarka kostymer och rytmik. (Foto: Roland Cox)

Kören MSUC gav en gladchock i färgstarka kostymer och rytmik. (Foto: Roland Cox)

Festivalen Musik & Medmänsklighet bjöd på sex regelrätta kvällskonserter med en kryddig blandning av musikstilar och uttryck.

Men egentligen var det ett pärlband av små och stora framträdanden som bjöds under sju dagar.

Under fredagen och lördagen pågick workshops i Eric Ericsonhallen, där även publiken var välkommen att vara med.

Monica Åslund ledde alla tre körerna i morgonmusik.

Monica Åslund ledde alla tre körerna i morgonmusik.

Man kunde delta i kroppslig och röstlig morgongympa tillsammans med Monica Åslund, André de Quadros och Rahib Haddad och deras körer från Luleå, Indonesien respektive Galileen i Israel.

Anna Larsdotter Persson hälsade välkommen. Hon är verksamhetsledare för Eric Ericson International Choral Center, ett av fem körcentra i Sverige. Hon berättade att festivalen utgick från en idé om en körledarkurs och växte sedan ut med ett symposium för samtal och ett antal konserter.

Under fredagen och lördagen pågick sedan öppna körverkstäder då de tre körerna utbytte låtar och övningar, och lärde känna varandra. Åhörarna var inbjudna att själva vara med, så att de skulle kunna uppleva kraften i att sjunga tillsammans och på det sättet förstå panelsamtalen på djupet.

 

Ryskt och nepalesiskt

André de Quadro ledde delar av morgonstretchningen tillsammans med sin kör  MSUC och de övriga sångarna.

André de Quadro ledde delar av morgonstretchningen tillsammans med sin kör MSUC och de övriga sångarna.

En medlem i Luleå Internationella introducerade en oppositionell sång från sitt hemland Ryssland. En nepalesiska lärde ut en stamsång från sitt ursprungsland. Symposiet drog igång med estradsamtal, pauserade med fler musikinslag.

Den officiella öppningskonserten för Musik & Medmänsklighet hölls i hallen på fredagkvällen. Nu hade körerna klätt upp sig och tagit fram sin utvalda repertoar. Luleå Internationella Kör var alla individuellt klädda, ett uttryck för att en global kör med många nationaliteter måste kunna hysa olikheter och ändå vara i samklang.

En av sångerna handlade om längtan, ett starkt tema hos dem som tvingats lämna sina hemländer. Men även en urbota norrbottning vet hur längtan och saknad känns i bröstet.

 

Arabiskt

Al Baath

Rahib Haddad gajdade publiken i Al Baaths miljö hemma i en arabisk del av Israel.

Kören Al Baath – Arab voices of Galilee – från Israel skred in i svarta kläder med medelhavsturkosa accenter, under arabiska klanger och slingor som för svenskar klingar minaret och orient. Ledaren Rahib Haddad småpratade avspänt med publiken och ledde omgrupperingar, solopartier och körsatser.

Konserten tillägnades Sveriges mest kände körledare, Eric Ericson, som gick bort i vintras. Han hann ge namn åt körcentret och åt den avkristnade kyrkan på Skeppsholmen som nu är konserthall och festlokal.

Eva Bostrand, körledare bosatt i Kanada, som sjungit för maestro Ericson tog tillsammans med André de Quadros tillfället i akt att delge sina minnen av honom. André lärde känna Eric när han gästade Australien där han då var bosatt.

– Han var generös och vänlig. Det här är ett symposium för medmänsklighet, och Eric var verkligen en medmänniska, sa Eva Brostrand.

 

Svensk exotik

Gustaf Sjökvist ledde sin exotiskt nordiska Kammarkör.

Gustaf Sjökvist ledde sin exotiskt nordiska Kammarkör.

Frågan är om inte Gustaf Sjökvists Kammarkör kändes allra mest exotisk denna kväll, med sin återhållna passion, sprött nordiska klang och isblå kläder. ”Kung Liljekonvalje av dungen” stack ut, så rent, med sådan precision, så svenskt. Perspektiven förskjuts när man inser att vi är alla utlänningar – någonstans.

Manado State University Choir, MSUC, gladchockade publiken med färgstarka, gyllene dräkter och en röstattack som lyfte kupolen flera centimeter.

Kören står sällan i en traditionell uppställning utan växlar mellan att dansa, röra sig i rytmiska mönster eller helt enkelt ströva omkring.  Sångerna från Papua, Sumatra och Bali illustrerades med folkdanser eller tablåer inspirerade av den lokala kulturen.

 

Körjazz från Norden

Småsjungandet fortsatte under lördagen. Man kunde också få möta barnen i Framtidskören tillsammans med Loreen, och Lilla Kören bestående av före detta elever i Adolf Fredriks musikklasser bidrog med Jan Sandströms tonsättning av en pacifistisk dikt av en irländsk pojke, ”Across the bridge of hope”.

Kören från Indonesien gestaltade bland annat den norska pacifistiska hymnen "Til ungdommen".

Kören från Indonesien gestaltade bland annat den norska pacifistiska hymnen ”Til ungdommen”.

De stora körerna återkom med en andra konsert på lördagskvällen.

På söndagen återupplivade Gustaf Sjökvists Kammarkör en konsertform som var populär under 70- och 80-talen, samarbetet mellan kör och jazzgrupp. Kören uppträdde tillsammans med en kvartett med Magnus Lindgren i spetsen på tenorsax och flöjt.

 

Zambiskt besök

Av en händelse befann sig även en gospelkör från Zambia i Sverige de här dagarna, och kunde gästa Skeppsholmen för en egen konsert måndag kväll. De hade med sig ett kompband som underströk gospelsvänget med afrikanskt highlife-stuk.

Kören – ett 30-tal sångare ivita bastkjolar och T-shirts, dansade in rytmiskt och svängigt. Kören heter ”S:t Ignatius 11.30”. Helgonnamnet står för kyrkan de sjunger i, och klockslaget är deras stadiga tid att framträda i mässan i Lusaka på söndagar.

S:t Ignatius 11:30-kören sjöng gospel med tydligt afrikanskt highlife-stuk.

S:t Ignatius 11:30-kören sjöng gospel med tydligt afrikanskt highlife-stuk.

Indonesiska MSUC gästade även denna konsert och deltog i ett gemensamt nummer med kollegerna från Afrika.

 

Ett levande lab

Tisdag och onsdag kväll ägnades konserterna åt lustfylld redovisning av resultatet från körledarkursen Conducting 21C som pågått under flera dagar. Tolv vassa dirigenter från hela världen turades om att visa sina gestaltningar av stycken som två alternerande körer hade fått jobba med.

Sex dirigenter jobbade under respektive kväll med sina respektive stycken. (Läs mer…)

Men konserten började med att den fritänkande vokalensemblen Voces Nordicae taxade in och med påtagna flygarglasögon lät sig glidflyga i Eric Whitacres modernt experimentella stycke ”Leonardo dreams of his flying machine”.

Voces Nordicae från Stockholm tar ut individuella och gemensamma svängar.

Voces Nordicae från Stockholm tar ut individuella och gemensamma svängar.

Voces Nordicae kommer från Stockholm och består av avancerade sångare. De tycks undersöka körmusikens yttre gränser och uppträder ibland som individer som råkar ingå i en grupp, ungefär som när människor på en järnvägsstation plötsligen till synes spontant börjar sjunga fyrstämmigt i en sk flashmob. En körmedlem kan låta blicken vandra runt rummet, kläderna är teman med variationer. Sången är ändå övertygande sammanhållen och vältajmad.

 

MSUC och final

MSUC deltog också i Choir Lab under ledning av den ena efter den andra av körledareleverna.

Tisdagskonserten avslutades som den inlededs, en egen avdelning med Voces Nordicae. De bjöd på disparata saker som Imogen Heaps hitlåt ”Hide and seek” och ”Jag vet en dejlig rosa”.

På onsdagen inledde MSUC i färgsprakande dräkter. De avlöstes av sex dirigenter och Voces Nordicae. Bland annat fick man höra en udda version av dubbelköriga ”Singet dem Herrn” av J S Bach, där texten ”sjung till herrens ära en ny sång” fylldes med ilska och nästan handgriplig fiendskap mellan de två körgrupperna.

Den konserten markerade slutet på Musik & Medmänsklighet och avslutades med ett längre program med MSUC själva, och till slut ett tack för den här gången och vi ses om ett år igen.

 

Slut. Men det fanns emellertid ytterligare en ambition hos arrangörer och artister, och det var att spräcka även konsertsalens begränsningar och ge sig ut i verkligheten med röster och toner. Detta första år med Musik & Medmänsklighet var det mycket som skulle organiseras och falla på plats, och därför nöjde man sig med en enda sådan utflykt. På torsdagen gästade Manado State University Choir ett hem för omhändertagna tonårsflickor för ett intimt musikaliskt möte. (Läs mer…)

 

 

Tagged with:
Posted in 2013

Kören som blev ingång till svenska samhället

Monica Åslund, Luleå Internationella Kör

– Kören har blivit räddningen för jättemånga. De fick en familj, berättar Monica Åslund om sin kör som blandar flyktingar och ”gamm´lulebor”. (Foto: Roland Cox)

– Det finns något oerhört mänskligt i det här, och det har vi inte gott om i samhället.

Det säger Monica Åslund som leder Luleå internationella kör där pursvenskar, invandrare och flyktingar möts.

– För mig handlar ”Musik & Medmänsklighet” om tillgänglighet, om att alla måste få vara med.

Svenskarna kvoteras in, de får utgöra högst hälften i denna kör. Det är kö nu.

Resten kommer från Pakistan, Nepal, Ryssland, Colombia, Kongo och ett tiotal andra länder. De har dumpit ner i Luleå för många år sen eller nyligen, som flyktingar eller invandrare.

Ibland är några medlemmar bortskickade på arbetspraktik och kan inte repa. Ibland består kören av 18 personer, ibland av 40.

– Kören är som en amöba, skrattar Monica Åslund, musiklärare på en gymnasieskola och frilansande körledare och musikarbetare i nordligaste Sverige.

 

Sångarnas sånger

Det har nu gått drygt fyra år sedan den nybildade kören började nöta in sin repertoar och hålla den vid liv. Under en av körens konserter på Skeppsholmen berättar ryskfödda Eugenia Segerstedt om en oppositionell sång som hon tog med sig och som kören nu har lärt sig på originalspråket. Det handlar om att vägen kan vara svårt att gå, men vore det inte värre om inga vägar fanns?

En nepalesiska har bidragit med en av sitt hemlands stamsånger.

– De får gärna komma med förslag, sedan arrangerar jag musiken. Mitt motto är att musik ska vara lättillgängligt. Jag försöker arra ”fiffigt”, att det ska vara enkelt att sjunga men låta fint ihop, säger Monica Åslund.

 

Ingen skiva

Känslan.

Känslan.

Ibland låter det bra, ibland spretigt. Det finns medlemmar som aldrig sjungit förr och andra som Monica tycker är i världsklass.

En spretig amöba, alltså. Vad får en körledare ut av detta?

– Vi skulle nog inte spela in en skiva och sälja. Internationella Kören ska du se och höra. Det är en stor upplevelse! Alla blir berörda när de ser oss, säger Monica Åslund som med sina sångare deltog i workshops och konserter i Stockholm i augusti.

– Det kan vara frustrerande att leda, man får ha ett annat sikte och syfte. Man måste ha jättetålamod. Det är ingen fara om det blir lite fel, vi gör vårt bästa. Det kan låta som en klyscha, men jag menar det.

– Alla körer har sina plattformar. Vår plattform behöver få lite mer ljus på sig.

 

Morgonsång

Kördagarna i Stockholm började den första morgonen med att hon och hennes kör höjde kroppsvärmen och röststretchade. ”Signora, signora, signora” och ”Hello, hello, hello” i skalövningar. Det blev rörelser i rummet, klapplek och många skratt.

– Uppsjungningen ska inte bara vara glättig, den är jätteviktig för att folk ska våga lyssna på sina egna röster och känna att det inte är pretentiöst, säger Monica Åslund när vi pratar efteråt.

Luleborna blandade sig med ungdomarna från den indonesiska kören MSUC och Al Baath från Galileen. Stengolvet i Eric Ericsonhallen betrampades och bedansades i olika takter och stilar. Allt är rätt, så känns det.

Det är svårt att inte le glatt åt afrikanska sångare i ljusblå T-shirts som det står LULEÅ på. Världsmusik, eller hur?

 

Vilken box?

I ett samtal under symposiet säger ryska Eugenia:

– När det syns att du är från ett annat land så får du alltid frågan: ”Var är du ifrån?” Oftast betyder det att ”du hör inte hemma här, jag vet inte vilken box jag ska placera dig i”. Men i vår kör så är vi intresserade av varandras bakgrund. Vi uppskattar att andra har varit med om helt andra saker än en själv.

En annan körmedlem berättar att hon råkade ut för en svår olycka men hittade tillbaka till sin andning och sin röst tack vare Luleå Internationella.

 

Mer än musik

Monica Åslund tycker att körens påverkan på människor är lika stark som när en professionell elitkör uppträder, men annorlunda. Att körsång både är något musikaliskt och något mänskligt.

– Det ger samma mänskliga tillfredsställelse.

Kören sjöng i en festival i Luleå i början av sommaren, de kan bjudas in när kommunen har något officiellt arrangemang, till latinamerikakommittén eller till en personalkonferens med landstinget.

 

Röda Korset

Kören, ett musikaliskt och socialt projekt. Alla lika, alla olika.

Kören, ett musikaliskt och socialt projekt. Alla lika, alla olika.

Röda Korset arbetar lokalt på många orter med att föra samman nya och gamla svenskar. De såg hur Monica Åslund jobbade med blandningar av äldre och yngre, småbarn och ungdomar, och föreslog en etniskt blandad kör.

– Det är väldigt trevligt när vi träffas. Det är tillåtande. Alla är som positiva, säger hon med en norrländsk ordvändning.

– Som välkomnande. Det är generöst och ofarligt. Jag vill att det ska vara ofarligt att vara med. Du behöver inte känna att du måste kunna sjunga när du börjar.

 

Nätet vävs

En äldre kvinna i kören sa en gång till Monica att hon inte förstod vad hon sysslat med innan hon kom med i kören, den hade blivit en stor del av livet. Kring kören vävs ett nät, man umgås även utanför replokalen.

– Kören har blivit räddningen för jättemånga. De fick en familj. De fick ett sammanhang där de är väntade och efterlängtade, där det märks om de inte kommer.

Och kören blev kör på ett ännu mer konkret sätt när de gästade Örebro, berättar Monica Åslund. Där fanns också en internationell kör. Lule-kören var större, och resan gjorde att de såg sig själva på ett delvis nytt sätt.

– Då kände de att de hade något att ge. Det blev en stor sak i deras liv och stärkte självförtroendet.

 

Morgonrörelser i Eric Ericsonhallen, med körfolk från Luleå, Indonesien och Israel.

Morgonrörelser i Eric Ericsonhallen, med körfolk från Luleå, Indonesien och Israel.

Hemsidan hos Luleå internationella kör

 

 

Tagged with:
Posted in 2013

Sångerna får gestalt och innehåll

Mariette Wilson från Frankrike repeterar sin version av den pacifistiska hymnen "Til ungdommen". (Foto: Roland Cox)

Mariette Wilson från Frankrike repeterar sin version av den pacifistiska hymnen ”Til ungdommen”. (Foto: Roland Cox)

Svarta prickar på ett papper. Hur ska det bli musik som går in i publiken? Som kan locka, bjuda in, underhålla, roa – eller väcka?

Under fem dagar fick tolv utvalda körledare från hela världen spetsutbildning av tre lärare – och av varandra.

Mexico, Sydafrika, Israel, Storbritannien, Kanada, Israel, Tyskland, Indonesien, Sverige, USA och Turkiet.

Men just idag är det Frankrikes tur. Mariette Wilson ska ge form åt den norska hymnen ”Til ungdommen” som ska komma att bli något av signaturmelodi för hela Musik & Mänsklighet.

 

Mellan krigen

Texten skrevs av Nordahl Grieg på 30-talet, mellan världskrigen. Grieg var journalist och poet, men också flygare under andra världskriget. Han stupade i Tyskland 1943. Texten tonsattes på 50-talet av den danske kompositören Otto Mortensen.

Nu ska den gestaltas.

Nu ska den gestaltas.

Det har varit vanligt att läsa dikten under humanistiska konfirmationer i Norge, den tonsatta texten hör till de norska och danska stamsångerna och många har spelat in versioner av den, bland andra den danske rockmusikern Kim Larsen. Det går att hitta ett tiotal varianter på Spotify.

Texten är ett starkt poetiskt ställningstagande mot kriget som lösning på konflikter. Sången fick ny aktualitet när den sjöngs under sorgearbetet efter Anders Behring Breiviks massaker på Utöja sommaren 2011. Den sjöngs i domkyrkan under minnesgudstjänsten den 24 juli det året.

 

Quadros 

Körledarkursens ledare André de Quadros befann sig i Norge vid tiden för attentatet. Han såg hur nationen sökte tröst i musiken och tog upp ett körarrangemang av stycket, av den norske tonsättaren Henning Sommerro. Det är det som Mariette Wilson nu får mejsla ut i körgruppen inför den redovisande konserten på Skeppsholmen.

I körlaboratoriet får kören MSUC vara försökskaninerna. Stycket börjar med en surrande bordunton i herrstämmorna. Mariette föreslår en tolkning där den där klangbottnen utgör krigets muller. Hon vill att även blickarna ska vara avhumaniserade, som hos robotar. Männen får ställa sig i en rad, som soldater.

Så kommer melodin och texten, först sjungen av kvinnorna. De får representera hoppet, de ska förmå männen att sluta kriga.

 

Agneta Josephson, dramapedagog som gav återkoppling om själva gestaltningen.

Agneta Josephson, dramapedagog som gav återkoppling om själva gestaltningen.

Krigets ljud

Så kommer ett envist ostinato, det är en textrad från männen. Orden får då och då marschera in i musiken, hotfullt, suggestivt. Och så ljudet av en utandning som ett diskret cymbalslag, rytmiskt. Mariette fortsätter att forma en enkel koreografi där kvinnorna vänder sig till männen, vädjande. ”Til ungdommen” får mer och mer gestalt inför konserten.

– I love you guys, säger hon när hennes pass är avslutat.

Alla kursdeltagarna och körsångarna får skriva kommentarer och frågor på lappar som hamnar i en skål. Senare ska dirigenteleven i lugn och ro ta del av återkopplingen. Men först får hon synpunkter på stående fot från dramapedagogen Agneta Josephson, som har förslag och kommentarer främst om kropp, rörelse, blick och helhetsuttrycket.

 

”Berättelsen”

André de Quadros ger sina reaktioner. Han tycker att Mariette Wilson har lyckats understryka något nytt i musiken, något utöver text och toner. Något bestämt, krävande, aggressivt.

– Musik har alltid en berättelse i sig, och ni hittade den. Det är något djupare än ”en story”. Du skapade snabbt en ram att gå in i . Det blev väldigt starkt, tycker han.

Ett par dagar senare hålls ”körlab” i Eric Ericsonhallen. Inför publik får den ena dirigentstudenten efter den andra redovisa sin uppgift. Det blir Mariette Wilsons tur. Sångarna står still, rör sig mot varandra, mot publiken och gestaltar innehållet fram till slutfrasen där de håller ett imaginärt barn i sin armar. Sången mynnar ut i en pacifistisk utfästelse:

 

Detta är löftet vårt från syster till broder
Låt oss bli goda mot Jorden, vår moder
Låt oss ta vara på kärleken, skönheten, värmen
Så som man bär ett barn varsamt på armen

 

Tagged with:
Posted in 2013

Sången gynnar samarbetshormonerna

Sång utlöser goda hormoner i kroppen, hormoner som läker och lugnar och som gör oss bättre på att samarbeta. Och bäst av allt – det går att öka musikaliteten med träning.

Detta säger forskningen, berättade Töres Theorell vid körsymposiet på Skeppsholmen. Han stod för den mer vetenskapliga delen av sjungandet.

Töres Theorell, stressforskare med musikstuk. (Foto: Roland Cox)

– Musiken tar en genväg till den känslomässiga delen av hjärnan, berättade Töres Theorell, stressforskare med musikinriktning. (Foto: Roland Cox)

Töres Theorell är pensionerad men ännu aktiv professor med bakgrund i Stressforskningsinstitutet. Han ägnar sig bland annat mycket åt sambandet mellan musik och hälsa. Dessutom spelar han fiol och har sjungit i kör i många år.

Från estraden berättade han att den som lyssnar på eller utövar musik använder andra delar av hjärnan än när det medvetna tänkandet är inkopplat.

– Musiken tar en genväg till den känslomässiga delen av hjärnan. Det är en snabbare väg än till den kognitiva delen. Vi blir överraskade av det här, och själva överraskningen har visat sig påverka de delar av hjärnan som rymmer vårt överjag, sa han.

 

Musik ger gåshud

Stora delar av kroppen påverkas också av musiken. Alla har väl fått knottriga armar av häftig musik, påminde Töres Theorell och berättade att vetenskapliga studier visar att sådana upplevelser kan sänka hudens temperatur med upp till en grad.

– Det är därför vi får gåshud, avslöjade forskaren.

Musikaliska händelser utlöser flera ”goda hormoner” i blodet, bland annat oxytocin som kan dämpa oro och smärta. Hormonet kan också ha effekten att det ökar sammanhållningen i en grupp.

 

Mer empati hos ledare

Forskning har kunnat visa att ledarskap kan påverkas av estetiska upplevelser. Töres Theorell berättade om en studie:

Två grupper chefer slumpvaldes till två olika chefsutbildningar som varade i nio månader. I den ena fick deltagarna lyssna till dikter som handlade om etiskt laddade situationer, om grymheter och hemskheter. Dikterna varvades med musik som kunde både förstärka känslorna eller skapa trygghet.

Den andra gruppen fick bra föreläsningar om gott ledarskap, och gruppdiskussioner.

Det visade sig att den ”estetiska” gruppen senare hade lättare att prata om och diskutera känslomässiga saker, de blev mer empatiska. Även personalen under de cheferna påverkades, mer positivt än de som hörde till den andra gruppen.

 

Känslor mot missbruk

– Att kunna tolka andras känslor och hantera sina egna är väldigt viktigt i livet, viktigare än man vanligen tänker på. Den som har svårt att hantera känslor utvecklar lättare missbruk, högt blodtryck och depressioner.

– Forskning på Karolinska institutet pekar på att den som tränas musikaliskt blir bättre på att hantera känslor. Man kan alltså träna upp den förmågan, ett mycket viktigt budskap inte minst till alla världens skolor, sa Töres Theorell.

 

Tvillingar

Medicinaren Töres Theorell är numera professor emeritus och jobbar vidare med sambanden mellan hälsa och musik. Just nu deltar han som forskare i ett stort projekt som bygger på material från en studie av 8.000 tvillingar. Man undersöker människors utveckling av musikalitet och hur det kan påverka hälsan.

Han har kanske främst ägnat sig åt sambanden i arbetslivet, vad som orsakar och mildrar stress bland annat. Men musiken har varit viktigt både privat och på jobbet. För några år sedan skrev han en bok som på ett populärt sammanfattade rön om musik och hälsa, ”Noter om musik och hälsa” (Karolinska institutet).

 

Tagged with:
Posted in 2013

Körledarkursen Conducting21C

För körledare som vill hjälpa

Att sjunga tillsammans engagerar på djupet, frigör vår inneboende kreativitet och skapar meningsfulla sociala sammanhang.
De här är grundläggande mänskliga behov. Rätt använd kan musiken bli en väg ur hopplöshet och ensamhet, segregation och utanförskap.

Det handlar om att få bli tagen i anspråk som människa, om självkänslan som kommer ur att man betyder något för andra människor. I strävan mot höga musikaliska mål, gör alla i kören sitt yttersta. Då kommer man varandra nära. Då tas man i anspråk fullt ut. Man blir en del av en kreativ och meningsfull gemenskap.

logo_cond2_234x160

Conducting 21C – Musical Leadership for a New Century

C21c är en internationell fortbildningskurs för körledare, den första i sitt slag. Den är på hög musikalisk nivå och ska samtidigt ge deltagarna verktyg för att arbeta i ett socialt sammanhang. Improvisation och experimenterande är viktiga moment i kursplanen. Kursledare är André de Quadros och Lone Larsen tillsammans med forumpedagogen Agneta Josephson.
Manado State University Choir, Indonesien och svenska vokalensemblen Voces Nordicae fungerar som övningskörer. Kursdeltagarna medverkar i körfestivalens två sista konserter.

Det här ska bli en årligen återkommande sommarkurs i Stockholm och på sikt kommer vi att bygga upp ett stort internationellt nätverk av socialt ansvarstagande körledare. Detta första år välkomnar vi 12 kursdeltagare från 11 länder.

Conducting 21 C arrangeras i samarbete med den internationella körfederationen, IFCM, YALE university och den amerikanska körledarfederationen, ACDA

Till conducting21c.com >>

Tagged with:
Posted in 2013

El Sistema förenar och lyfter i Södertälje

- Genom musiken får man uppleva det sköna, lära sig att ta hänsyn, att följa tur och ordning, att lyssna på den som berättar något, säger Cecilia Q Öhrwall som leder kör i Sistema i Södertälje. (Foto: Roland Cox)

– Genom musiken får man uppleva det sköna, lära sig att ta hänsyn, att följa tur och ordning, att lyssna på den som berättar något, säger Cecilia Q Öhrwall som leder kör i El Sistema i Södertälje. (Foto: Roland Cox)

Hovsjö och Soldala, två angränsande bostadsområden i Södertälje. De skiljs åt av en motorväg – och är olika världar. Sen något år förenas de åtminstone genom orkester- och körprojektet El Sistema som nu sprids över världen och Sverige.

– Ja, jag tror absolut på att musiken kan läka ett samhälle, säger Cecilia Q Öhrwall, musiklärare som håller i sången.

Höghusområdet Hovsjö, utkastat i skogen i utkanten av Södertälje, har en historia belastad av nyfattigdom, skadegörelse, brottslighet, missbruk och utsatta människor som flytt från andra länder.

– En dag fick barnen måla och rita till klassisk musik. En liten kille berättade om sin teckning: ”Det är soldater som kliver in i huset och dödar alla barnen”, berättar Cecilia Q Öhrwall, musikpedagog och körledare.

Det finns papperslösa familjer som kan sakna en så elementär sak som en radio.

 

Ett annat Södertälje

På andra sidan motorvägen ligger ett område med lägre hyreshus, villor och radhus. Barnen går i Soldalaskolan, de spelar tennis och innebandy eller rider på fritiden.

– De barnen skulle aldrig träffa barnen i Hovsjö annars. Det är vattentäta skott, säger Cecilia.

El Sistema är en glad smitta som tycks sprida sig över hela världen. Det gemensamma för lokala musikprojekt är att barn får spela tillsammans i stora grupper, det är billigt eller gratis att vara med och det ses framförallt som ett socialt projekt som ska stärka barnet och samhället.

 

Venezuela

Det var José Antonio Abreu som startade El Sistema i Venezuela på 70-talet, i liten skala med elva barn i ett garage. Det växte och rörelsen har idag nära en halv miljon små musikanter, 125 ungdomsorkestrar och körer runt Venezuela. Det är statligt.

El Sistema sprider sig. I Sverige är det kanske Hammarkullen i Göteborg som har hunnit längst, men Sistema finns nu också i Eskilstuna, Umeå, Stockholm och Malmö.

I Södertälje startade man 2012, och det gick ut en ny inbjudan i oktober 2012. Kulturskolan visste inte om det skulle gå att få ihop en orkester, men 50 anmälningar rasade in.

– Vi hade egentligen inte plats för så många men bestämde oss för att alla skulle få vara med. Dessutom har vi besökt förskolor med ytterligare totalt över 100 barn, berättar Cecilia Q Öhrwall.

 

Allt i grupp

Hon är en av åtta lärare som driver projektet, tillsammans med en projektledare. Ingen individuell undervisning, allt sker i grupp med minst två lärare. I första klass spelar barnen stråk, sedan kan de välja brass eller träblås i tvåan. Alla har kör, som stöd för spelandet men också för sjungandets egen skull, understryker kör-Cecilia.

Barnen får komma tre gånger i veckan, plus en kväll när föräldrarna är med och lyssnar och deltar.

– Första gången sjöng vi Broder Jakob tillsammans. Inte världens roligaste låt kanske, men nu kom den på alla olika språk. Det kändes starkt att vi är en mångfald och kan berika varandra. Ett annat språk blev något spännande istället för något konstigt.

Intensiteten och familjeknytningen är skillnader mot den traditionella kulturskolan. En annan viktig skillnad är att Sistema är gratis för barnens familjer. Alla ska få vara med. I vanliga Kulturskolan kostar det 900 kr per termin och hälften till om man vill hyra instrument.

 

– Lugnare nu

Cecilia Q Örhwall berättar om ett stundtals stökigt första år. Det fanns barn som var ovana vid att vänta på sin tur, lyssna och vara tysta, en del kom direkt från krigshärdar i Irak och Syrien. Men på våren kunde man för första gången gå i led mellan salarna.

– De har lugnat sig. Nu vet de vad det går ut på och inser att de får synas och bli bekräftade.

– Genom musiken får man uppleva det sköna, lära sig att ta hänsyn till varann, att känna in varann, att följa tur och ordning, att lyssna på den som berättar något. Det har vi fått jobba mycket med.

– Många i Hovsjö har inte varit på fritidshem eftersom deras föräldrar är arbetslösa. På fritids och förskolan lär man sig sånt. I Soldala går de flesta barn på fritids och har gått på dagis, säger Cecilia.

Södertälje-Sistema samarbetar med Kungliga Filharmonikerna. Hela orkestern var och spelade i Hovsjöskolan, och sedan har grupper av slagverkare, brass etc besökt och visat sina instrument. Barnen har uppträtt hemma i Södertälje och sex barn fick vara med vid riksdagens högtidliga öppnande hösten 2012 .

 

Konsert för 37.000

Toppkonserten hittills var i augusti 2013. Samtidigt som Musik & Medmänsklighet pågick på Skeppsholmen höll Dagens Nyheter sin årliga utomhuskonsert vid Sjöhistoriska museet på Djurgården. 37.000 i gröngräset fick bland annat höra 50 södertäljekids som spelade tillsammans med de vuxna symfonikerna.

– De fick en upplevelse att ta med sig i livet, att få känna den kraften och energin som uppstår när alla spelar tillsammans och inför så många människor, säger Cecilia.

– De får spela med vuxna och se att spelandet är på riktigt, inget ”hitte-på”. De får förebilder.

Hon är körmänniska själv. Efternamnet är för övrigt inte obekant. Pappa Anders Öhrwall gick bort förra året. Han var kyrkomusiker i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm och startade och ledde i många år Adolf Fredriks Bachkör. Han skrev och arrangerade, vilket Cecilia också har tagit upp.

Hon skriver bland annat en del av musiken som El Sistema spelar. Annan musik hämtas ur en gemensam repertoar som förmedlas mellan orter som har Sistema-projekt.

 

– Alla behövs

El Sistema omfattar både kör och orkester. Innan barnen spelar får de sjunga samma musik, och senare är alla i kören även instrumentalister. Cecilia Q Öhrwall är även teatermusiker och tycker att man skulle kunna vidga Sistema till att omfatta även teater, med samma grundmetoder.

– Det viktigaste är att man får uppleva att man gör något tillsammans, att alla behövs. För Abreu i Venezuela handlade det inte om att skapa nya ekvilibristiska musiker, utan nya medborgare.

– Syftet i Södertälje är att stärka barnens självförtroende, att de får göra något positivt och gott för den egna identiteten istället för att följa med mörka krafter. Sistema ger energi till barnen och hela deras familjer.

– Det här är så bra för Södertälje, tycker Cecilia Q Öhrwall.

Video om Sistema i Göteborg…

 

 

Tagged with:
Posted in 2013

Leder körer för hemlösa och fångar i Kanada

Eva Bostrand

– De tror att de ska bli häcklade av medfångarna, men de får applåder. Man kan se hur de tappar hakan, berättar Eva Bostrand, svensk körledare som leder fängelsekör i Kanada.

Eva Bostrand växte upp i svenskt körliv och kombinerar nu musik med socialt arbete i Edmonton, Kanada. Hon leder bland annat en kör för arbetslösa män i samhällets marginal, och en för kvinnor i ett fängelse.

Hon tror på musiken som en väg till en bättre tillvaro. Och hon har uppfunnit ett nytt engelskt ord som hon tyckte saknades: co-humaness.

Det är med det svenska ordet medmänsklighet som med ”smörgåsbord” – det finns ingen exakt motsvarighet på engelska.

Humanity är för vagt, charitable handlar om välgörenhet. Medmänsklig är man mellan likar, inte uppifrån och neråt, menar Eva Bostrand som gästade symposiet under Musik&Medmänsklighet på Skeppsholmen. Hon deltog i en panel som diskuterade musikens roll i förhållande till social och fysisk hälsa.

– Vi körledare citerar gärna undersökningar som styrker tesen om att musik kan dämpa depressioner och smärta, sa hon bland annat.

 

Sång mot ryggvärk

Hon berättade om en äldre dam som deltog i hennes variant av ”vi kan inte sjunga-kör”, A Joyful Noice. Damen var förundrad över att hennes ryggvärk försvann medan hon sjöng i kören.

– Hon hade varit hemma från kören ett tag och inte kunnat vara med. Hon hade försökt med att sjunga hemma för sig själv, men det fungerade inte alls lika bra mot ryggvärken som när hon sjöng tillsammans med andra, berättade körledaren.

Efter inslaget på scenen i Eric Ericsonhallen arrangerades en ”bikupa” med smågrupper ute på golvet, så att de intresserade kunde prata enskilt med någon av föreläsarna. Eva Bostrand fick en skara kring sig som ville veta mer. Och efter det fick vi en intervju på tu man hand.

 

Sångpedagog och körsångare

Eva är uppväxt med Kummelbykören i Sollentuna, hon utbildade sig till sångpedagog och har sjungit med radions kammarkör, som senare bytte namn till Eric Ericsons kammarkör. Hon sjöng också med Musikhögskolans kammarkör.

En kanadensisk körledare fick höra det svenska körsoundet och blev så upptänd att han sökte och fick ett stipendium att studera Eric Ericsons körledning på plats i Sverige. När han sedan återvände till Kanada ville han driva något liknande radions kammarkör och behövde en sångpedagog.

– I Kanada hade man ett annat röstideal, det var stora vibraton och man skulle sjunga starkt. Det var svårt att blanda röster så som vi gör i Sverige, där vi kan se hela kören som ett instrument.

Efter panelsamtalet mötte Eva Bostrand publiken på golvet. (Foto: Roland Cox)

Efter panelsamtalet på Skeppsholmen mötte Eva Bostrand publiken på golvet. (Foto: Roland Cox)

Eva Bostrand flyttade dit 1983 och blev kvar i Edmonton. Idag är hon sångpedagog med egen studio. Hon tar privatlever och undervisar i sång och kammarmusik på universitet.

 

Fem körer

Hon leder också körer, hela fem stycken är det nu. På tisdagar Drop In-kör där de som kommer får betala en femtiolapp per tillfälle. Tisdag kväll är det kvinnorna på ett fängelse som får besök. Torsdag är det dags för amatörerna i A Joyful Noice – som nu har vuxit ut till två körer med 80 sångare i varje.

Och så på lördagen: The Edmonton Downtown Mens Choir. Den består av en liten skara män i marginalen, arbetslösa och ibland bostadslösa. I inbjudan på webben kan man läsa: ”Ingen erfarenhet är nödvändig. Varm dryck serveras till deltagare.”

– Vi äter lunch tillsammans och sjunger, lägger Eva till och berättar att man i år lyckats genomföra några vårkonserter.

 

”Downtown”

Någon minns kanske Petula Clarks pophit ”Downtown” från 1964. Den har blivit som en signaturmelodi för gruppen. Ordet downtown signalerar i Kanada att man inte tillhör de mest lyckligt lottade, berättar hon.

En annan tematisk sång är ”Bridge over toubled water”, som också ingår i repertoaren. Och så gillar männen att köra stämmorna i The Beach Boys ”Barbara Ann”.

– Sex män kommer regelbundet, en del kommer ibland. Om man har drabbats av arbetslöshet, ensamhet, missbruk och fattigdom så är det svårt att återknyta till samhället. Att sjunga i kör kräver ett engagemang, att man förbinder sig till något. Dit är det väldigt långt för den som har tappat taget.

 

Öppnade sig

En av männen som sjöng i kören var ganska tystlåten, i allmänhet och om sig själv. Men plötsligen en dag efter några månader när de satt och åt lunch efter repetitionen så började han berätta.

En av körerna med socialt stuk som Eva Bostrand leder: The Edmonton Downtown Mens Choir.

En av körerna med socialt stuk som Eva Bostrand leder: The Edmonton Downtown Mens Choir, här i sin hemmamiljö.

– Han pratade om de händelser i hans liv som elva år tidigare hade gjort att han tappade taget. Det här var första gången han berättade om det för någon. Inbäddad i gemenskapen i musiken så tog han fram det. Det samtalet hjälpte honom sedan att ta andra steg som han behövde för att försöka få ordning på sitt liv.

– Vi räddar liv. Om de inte kan vända på sitt liv så fortsätter det att bara gå neråt, säger Eva Bostrand.

Hon säger skämtsamt att kvinnorna i fängelset är mer fängslade av körsången – de kan ju inte avvika. Det är ganska tungt kriminellt belastade kvinnor som regelbundet slår sig ner i New Beginnings under svenskans ledning.

Hon berättar bland annat om en storväxt och lite skrämmande kvinna från Kanadas urbefolkning som tittade in – ”I heard there is a choir here” – och som visade sig ha en Birgit Nilsson-röst. Hon stannade i kören så länge hon satt inne.

 

Knapp ekonomi

Fängelset har tidigare sponsrat kören, men nu blåser det kallare vindar, det ska vara hårdhet mot brott nu, nolltolerans heter det väl i Sverige.

– Det är inte motstånd, men inte så mycket ”medstånd” heller.

Så Eva Bostrand får främst förlita sig på bidrag från olika fonder, bland annat en offentlig fond med pengar från kasinoverksamhet. Därifrån kommer också bidrag för hennes övriga körer.

När fångarna har avtjänat sina straff försöker Eva upprätthålla kontakten. Det är svårt eftersom inte alla är hemmahörande i Edmonton. Bara att ha råd med en buss- eller tågbiljett kan vara oöverstigligt. Men hennes amatörkörer har instiftat ett stipendium som innebär att alla excons kan fortsätta körsjunga hos dem, utan att betala avgift. Ett slags musikalisk vårdkedja, kanske?

– Ja, heter det så i Sverige?

 

Bryta liv

Hon kan nämna åtminstone ett fall där det känts som om kören bakom gallren starkt bidrog till att kvinna kunde räta upp sitt liv.

– Men det behövs mycket för att man ska kunna bryta med sin bakgrund.

Så vad finns det då för kvaliteter i körsång som kan bidra till ett bättre liv? Eva Bostrand svarar snabbt med flera punkter:

  • Deltagarna lär sig lita på sig själva.
  • De lär sig lita på varandra.
  • De lär sig lita på och acceptera auktoritet.
  • De lär sig acceptera uppskjuten belöning, alltså att stå ut med motstånd och att inte bara söka omedelbar vinning.
  • De lär sig att övervinna rädslor, till exempel inför att uppträda för andra.
  • De har roligt tillsammans, och på ett sätt som inte är olagligt eller ohälsosamt!
  • De lär sig om musik.
  • De lär känna sin egen röst.
  • De lär känna sina känslor, glädje, sorg, ilska.

– De tror att de ska bli häcklade när de framträder inför medfångarna, men de får applåder. Man kan se hur de tappar hakan!

– Och de får beröm av fängelsechefen efteråt. Tidigare har de inte fått så mycket pluspoäng i livet, för att ha gjort något nyttigt.

De som Eva Bostrand jobbar med är mycket känsliga och lyhörda för människors avsikter, beskriver hon.

– Om man kommer som en ”do-gooder” så tar de emot det som de får, men det skapar inte tillit.

För det krävs – medmänsklighet.

Co-humaness.

 

Tagged with:
Posted in 2013

Körkonsert rakt i hjärtat

André de Quadro (tv) leder sin kör avspänt, ibland med några danssteg. (Foto: Roland Cox)

André de Quadro (tv) leder sin kör avspänt, ibland kliver han in och sjunger eller tar några danssteg. (Foto: Roland Cox)

Sista dagen i Sverige gjorde den indonesiska studentkören MSUC ett nedslag hos tjejerna på ett ungdomshem. Konserten för en liten grupp socialt utsatta ungdomar, i en kal gymnastiksal på Ekerö, träffade rakt i hjärtat. Kören tycktes bryta igenom alla hinder, reservationer och försvar och väckte starka känslor hos mig och andra som sett hela raden av konserter under Musik & Medmänsklighet.

Bussen med sångarna rullade in på grusplanen framför gymnastiksalen en augustimorgon, strax innan ett knappt tiotal tonårstjejer från institutionen kom i gåsmarsch över gräsmattan till dagens lilla konsert.

På Rebeckahemmet på Ekerö utanför Stockholm bor 26 flickor och unga kvinnor mellan 12 och 20 år. Här finns unga som har utsatts för våldtäkter eller pedofili, som prostituerat sig, missbrukat droger eller på andra sätt riskerat att skada sig själva eller andra och därför tvångsomhändertagits enligt lagen om vård av unga, LVU.

 

Skyddas

Kören gestaltar och spexar.

Kören gestaltar och spexar.

– En del får också bo en tid här för att skyddas från våldsamma familjerelationer, berättar Irene Thimgren, pedagogisk chef.

Kortast vistelse kan vara en enstaka övernattning, några utreds för att få lämplig hjälp och bor kvar i några månader, upp till ett år.

Det förekommer kulturbesök då och då, bland annat har en teatergrupp jobbat med de boende, och man har haft popkollo där tjejerna fått prova att spela i ett rockband. Författar- och konstnärsbesök förekommer också.

Tjejerna är ändå avvaktande, sätter sig med uppdragna knän, korsade armar, blanka ansikten. Jeans, tajts, luvtröjor, någon med färgat hår, någon piercad.

Ungdomarna från en annan sida av jordklotet strosar in bakifrån till en trall, en norsk brudmarsch, samtidigt som de överraskar boende och personal med att gå runt och ta i hand. Nu inga färgstarka dräkter, bara jeans, sneakers, T-shirts och sweatshirts med ”I love Bali” eller MSUC över bröstet.

 

Leenden som bjuder in

Under någon timme varvar de mer och mindre lättillgänglig musik, alltid med en personlig twist, ett danssteg, ljudillustrationer, mimik. De är kortväxta, mörka, har leenden och blinkningar som bjuder in.

En muslimsk sång från Sumatra. Sen en smattrande folkvisa från Bali med kraftfulla söderhavsrörelser. Kören sjunger den starkt och gällt, rösterna slår mellan de grå väggarna i en överakustisk sal med parkettgolv och en basketkorg i varje ände.

En och annan av tjejerna på stolarna börjar le och slappna av.

Och så kommer plötsligen Queen-hiten ”We will rock you”. Stamp-stamp-klapp. Stamp-stamp-klapp. Stamp-stamp-klapp. Förtjusningen stiger, och när sen ledmotivet ur Disneyfilmen Lejonkungen kommer, ”Circle of life” av Elton John, då är det svårt att hålla sig sur. Särskilt när det afrikainspirerade sångkompet börjar kryddas med djurläten som stiger och till slut hotar att dränka solostämman.

 

Önskelåt

Får jag lov till en bugg? Kören bjuder upp publiken.

Får jag lov till en bugg? Kören bjuder upp publiken.

Sen får publiken önska sig något, och det visar sig att kören faktiskt kan en av de stora sångerna även ur Disneys ”Aladdin”. Killen som sjunger solo plockar till slut upp en av tjejerna från publiken och dansar med henne medan kören upprepar refrängens krok: ”Kiss the girl, kiss the girl!” Och till slut får hon en kindpuss och en kram.

Körledaren André de Quadros pratar kort mellan styckena. Han kungör att musik är något som hör hemma överallt, inte bara i särskilda konsertsalar. Därför besöket någonstans på Ekerö idag.

Vid något ögonblick under sångstunden brister det för mig, jag märker att tårar tränger fram, känslor väller upp starkare än de gjort i andra konserter under festivalen. Är det ren utmattning efter de här intensiva dagarna? Eller det att mötet blir intimare här? Sången starkare?

Eller är det att medkänslan med tjejerna blandar sig med det hjärteblod som dunkar i själva musiken? Indonesernas öppna ansikten kanske, de oförställda som bjuder in till känslor av enighet och samstämmighet.

Och vilken annan kör avslutar konserten med att gå runt och trycka publikens händer och kindpussa var och en? De delar ut broschyrer om kören och bjuder in till sin Facebookgrupp.

 

Starka känslor

Nu tycks allt försvar vara nerlagt. Tonåringarna ser lyckliga ut. Och det visar sig att de båda franska filmare som följt kören i flera veckor för en dokumentär har samma upplevelse, att känslorna på något sätt blev multiplicerade i den här miljön.

”Det häftigaste jag har varit med om”, viskar en tjej till André de Quadros.

Jag pratar med två andra.

– Jättebra, de höll ut tonerna hela tiden! Och att man kunde be dem sjunga en låt och så sjöng de den! De verkar ha kul också, säger den ena.

– Jätteimponerande, säger den andra, en av dem som till en början hade sett tillknäppta ut.

– Ja, jag visste ju inte vad det skulle bli, säger hon.

Ingen av dem har några egna erfarenheter av att sjunga i kör. ”Det är inte riktigt min grej”, hävdar båda var för sig. Den ena berättar att hon spelat gitarr och piano när hon var yngre, och Inger Thimgren på Rebeckahemmet berättar att de flesta av tjejerna har ett starkt musikintresse.

 

En kör här?

Jag testar idén på Ann-Charlotte Lundell, rektor för kulturskolan på Ekerö, som har arrangerat dagens artistbesök och följt med ut.

– Jo, det vore jättespännande att försöka starta en körverksamhet här, säger hon.

Ungdomarna från Indonesien slutar inte att sjunga. Medan publiken droppar av sätter de igång en afrikansk låt. Små danssteg. Stora leenden.

Och så försvinner de ut till bussen.

Inga pumps idag. Inga lackskor. En kör i sneakers.

Inga pumps idag. Inga lackskor. En kör i sneakers.

Roland Cox

 

Tagged with:
Posted in 2013
Artiklar
X