Kören som blev ingång till svenska samhället

Monica Åslund, Luleå Internationella Kör

– Kören har blivit räddningen för jättemånga. De fick en familj, berättar Monica Åslund om sin kör som blandar flyktingar och ”gamm´lulebor”. (Foto: Roland Cox)

– Det finns något oerhört mänskligt i det här, och det har vi inte gott om i samhället.

Det säger Monica Åslund som leder Luleå internationella kör där pursvenskar, invandrare och flyktingar möts.

– För mig handlar ”Musik & Medmänsklighet” om tillgänglighet, om att alla måste få vara med.

Svenskarna kvoteras in, de får utgöra högst hälften i denna kör. Det är kö nu.

Resten kommer från Pakistan, Nepal, Ryssland, Colombia, Kongo och ett tiotal andra länder. De har dumpit ner i Luleå för många år sen eller nyligen, som flyktingar eller invandrare.

Ibland är några medlemmar bortskickade på arbetspraktik och kan inte repa. Ibland består kören av 18 personer, ibland av 40.

– Kören är som en amöba, skrattar Monica Åslund, musiklärare på en gymnasieskola och frilansande körledare och musikarbetare i nordligaste Sverige.

 

Sångarnas sånger

Det har nu gått drygt fyra år sedan den nybildade kören började nöta in sin repertoar och hålla den vid liv. Under en av körens konserter på Skeppsholmen berättar ryskfödda Eugenia Segerstedt om en oppositionell sång som hon tog med sig och som kören nu har lärt sig på originalspråket. Det handlar om att vägen kan vara svårt att gå, men vore det inte värre om inga vägar fanns?

En nepalesiska har bidragit med en av sitt hemlands stamsånger.

– De får gärna komma med förslag, sedan arrangerar jag musiken. Mitt motto är att musik ska vara lättillgängligt. Jag försöker arra ”fiffigt”, att det ska vara enkelt att sjunga men låta fint ihop, säger Monica Åslund.

 

Ingen skiva

Känslan.

Känslan.

Ibland låter det bra, ibland spretigt. Det finns medlemmar som aldrig sjungit förr och andra som Monica tycker är i världsklass.

En spretig amöba, alltså. Vad får en körledare ut av detta?

– Vi skulle nog inte spela in en skiva och sälja. Internationella Kören ska du se och höra. Det är en stor upplevelse! Alla blir berörda när de ser oss, säger Monica Åslund som med sina sångare deltog i workshops och konserter i Stockholm i augusti.

– Det kan vara frustrerande att leda, man får ha ett annat sikte och syfte. Man måste ha jättetålamod. Det är ingen fara om det blir lite fel, vi gör vårt bästa. Det kan låta som en klyscha, men jag menar det.

– Alla körer har sina plattformar. Vår plattform behöver få lite mer ljus på sig.

 

Morgonsång

Kördagarna i Stockholm började den första morgonen med att hon och hennes kör höjde kroppsvärmen och röststretchade. ”Signora, signora, signora” och ”Hello, hello, hello” i skalövningar. Det blev rörelser i rummet, klapplek och många skratt.

– Uppsjungningen ska inte bara vara glättig, den är jätteviktig för att folk ska våga lyssna på sina egna röster och känna att det inte är pretentiöst, säger Monica Åslund när vi pratar efteråt.

Luleborna blandade sig med ungdomarna från den indonesiska kören MSUC och Al Baath från Galileen. Stengolvet i Eric Ericsonhallen betrampades och bedansades i olika takter och stilar. Allt är rätt, så känns det.

Det är svårt att inte le glatt åt afrikanska sångare i ljusblå T-shirts som det står LULEÅ på. Världsmusik, eller hur?

 

Vilken box?

I ett samtal under symposiet säger ryska Eugenia:

– När det syns att du är från ett annat land så får du alltid frågan: ”Var är du ifrån?” Oftast betyder det att ”du hör inte hemma här, jag vet inte vilken box jag ska placera dig i”. Men i vår kör så är vi intresserade av varandras bakgrund. Vi uppskattar att andra har varit med om helt andra saker än en själv.

En annan körmedlem berättar att hon råkade ut för en svår olycka men hittade tillbaka till sin andning och sin röst tack vare Luleå Internationella.

 

Mer än musik

Monica Åslund tycker att körens påverkan på människor är lika stark som när en professionell elitkör uppträder, men annorlunda. Att körsång både är något musikaliskt och något mänskligt.

– Det ger samma mänskliga tillfredsställelse.

Kören sjöng i en festival i Luleå i början av sommaren, de kan bjudas in när kommunen har något officiellt arrangemang, till latinamerikakommittén eller till en personalkonferens med landstinget.

 

Röda Korset

Kören, ett musikaliskt och socialt projekt. Alla lika, alla olika.

Kören, ett musikaliskt och socialt projekt. Alla lika, alla olika.

Röda Korset arbetar lokalt på många orter med att föra samman nya och gamla svenskar. De såg hur Monica Åslund jobbade med blandningar av äldre och yngre, småbarn och ungdomar, och föreslog en etniskt blandad kör.

– Det är väldigt trevligt när vi träffas. Det är tillåtande. Alla är som positiva, säger hon med en norrländsk ordvändning.

– Som välkomnande. Det är generöst och ofarligt. Jag vill att det ska vara ofarligt att vara med. Du behöver inte känna att du måste kunna sjunga när du börjar.

 

Nätet vävs

En äldre kvinna i kören sa en gång till Monica att hon inte förstod vad hon sysslat med innan hon kom med i kören, den hade blivit en stor del av livet. Kring kören vävs ett nät, man umgås även utanför replokalen.

– Kören har blivit räddningen för jättemånga. De fick en familj. De fick ett sammanhang där de är väntade och efterlängtade, där det märks om de inte kommer.

Och kören blev kör på ett ännu mer konkret sätt när de gästade Örebro, berättar Monica Åslund. Där fanns också en internationell kör. Lule-kören var större, och resan gjorde att de såg sig själva på ett delvis nytt sätt.

– Då kände de att de hade något att ge. Det blev en stor sak i deras liv och stärkte självförtroendet.

 

Morgonrörelser i Eric Ericsonhallen, med körfolk från Luleå, Indonesien och Israel.

Morgonrörelser i Eric Ericsonhallen, med körfolk från Luleå, Indonesien och Israel.

Hemsidan hos Luleå internationella kör

 

 

Tagged with:
Posted in 2013
Artiklar
X