Körkonsert rakt i hjärtat

André de Quadro (tv) leder sin kör avspänt, ibland med några danssteg. (Foto: Roland Cox)

André de Quadro (tv) leder sin kör avspänt, ibland kliver han in och sjunger eller tar några danssteg. (Foto: Roland Cox)

Sista dagen i Sverige gjorde den indonesiska studentkören MSUC ett nedslag hos tjejerna på ett ungdomshem. Konserten för en liten grupp socialt utsatta ungdomar, i en kal gymnastiksal på Ekerö, träffade rakt i hjärtat. Kören tycktes bryta igenom alla hinder, reservationer och försvar och väckte starka känslor hos mig och andra som sett hela raden av konserter under Musik & Medmänsklighet.

Bussen med sångarna rullade in på grusplanen framför gymnastiksalen en augustimorgon, strax innan ett knappt tiotal tonårstjejer från institutionen kom i gåsmarsch över gräsmattan till dagens lilla konsert.

På Rebeckahemmet på Ekerö utanför Stockholm bor 26 flickor och unga kvinnor mellan 12 och 20 år. Här finns unga som har utsatts för våldtäkter eller pedofili, som prostituerat sig, missbrukat droger eller på andra sätt riskerat att skada sig själva eller andra och därför tvångsomhändertagits enligt lagen om vård av unga, LVU.

 

Skyddas

Kören gestaltar och spexar.

Kören gestaltar och spexar.

– En del får också bo en tid här för att skyddas från våldsamma familjerelationer, berättar Irene Thimgren, pedagogisk chef.

Kortast vistelse kan vara en enstaka övernattning, några utreds för att få lämplig hjälp och bor kvar i några månader, upp till ett år.

Det förekommer kulturbesök då och då, bland annat har en teatergrupp jobbat med de boende, och man har haft popkollo där tjejerna fått prova att spela i ett rockband. Författar- och konstnärsbesök förekommer också.

Tjejerna är ändå avvaktande, sätter sig med uppdragna knän, korsade armar, blanka ansikten. Jeans, tajts, luvtröjor, någon med färgat hår, någon piercad.

Ungdomarna från en annan sida av jordklotet strosar in bakifrån till en trall, en norsk brudmarsch, samtidigt som de överraskar boende och personal med att gå runt och ta i hand. Nu inga färgstarka dräkter, bara jeans, sneakers, T-shirts och sweatshirts med ”I love Bali” eller MSUC över bröstet.

 

Leenden som bjuder in

Under någon timme varvar de mer och mindre lättillgänglig musik, alltid med en personlig twist, ett danssteg, ljudillustrationer, mimik. De är kortväxta, mörka, har leenden och blinkningar som bjuder in.

En muslimsk sång från Sumatra. Sen en smattrande folkvisa från Bali med kraftfulla söderhavsrörelser. Kören sjunger den starkt och gällt, rösterna slår mellan de grå väggarna i en överakustisk sal med parkettgolv och en basketkorg i varje ände.

En och annan av tjejerna på stolarna börjar le och slappna av.

Och så kommer plötsligen Queen-hiten ”We will rock you”. Stamp-stamp-klapp. Stamp-stamp-klapp. Stamp-stamp-klapp. Förtjusningen stiger, och när sen ledmotivet ur Disneyfilmen Lejonkungen kommer, ”Circle of life” av Elton John, då är det svårt att hålla sig sur. Särskilt när det afrikainspirerade sångkompet börjar kryddas med djurläten som stiger och till slut hotar att dränka solostämman.

 

Önskelåt

Får jag lov till en bugg? Kören bjuder upp publiken.

Får jag lov till en bugg? Kören bjuder upp publiken.

Sen får publiken önska sig något, och det visar sig att kören faktiskt kan en av de stora sångerna även ur Disneys ”Aladdin”. Killen som sjunger solo plockar till slut upp en av tjejerna från publiken och dansar med henne medan kören upprepar refrängens krok: ”Kiss the girl, kiss the girl!” Och till slut får hon en kindpuss och en kram.

Körledaren André de Quadros pratar kort mellan styckena. Han kungör att musik är något som hör hemma överallt, inte bara i särskilda konsertsalar. Därför besöket någonstans på Ekerö idag.

Vid något ögonblick under sångstunden brister det för mig, jag märker att tårar tränger fram, känslor väller upp starkare än de gjort i andra konserter under festivalen. Är det ren utmattning efter de här intensiva dagarna? Eller det att mötet blir intimare här? Sången starkare?

Eller är det att medkänslan med tjejerna blandar sig med det hjärteblod som dunkar i själva musiken? Indonesernas öppna ansikten kanske, de oförställda som bjuder in till känslor av enighet och samstämmighet.

Och vilken annan kör avslutar konserten med att gå runt och trycka publikens händer och kindpussa var och en? De delar ut broschyrer om kören och bjuder in till sin Facebookgrupp.

 

Starka känslor

Nu tycks allt försvar vara nerlagt. Tonåringarna ser lyckliga ut. Och det visar sig att de båda franska filmare som följt kören i flera veckor för en dokumentär har samma upplevelse, att känslorna på något sätt blev multiplicerade i den här miljön.

”Det häftigaste jag har varit med om”, viskar en tjej till André de Quadros.

Jag pratar med två andra.

– Jättebra, de höll ut tonerna hela tiden! Och att man kunde be dem sjunga en låt och så sjöng de den! De verkar ha kul också, säger den ena.

– Jätteimponerande, säger den andra, en av dem som till en början hade sett tillknäppta ut.

– Ja, jag visste ju inte vad det skulle bli, säger hon.

Ingen av dem har några egna erfarenheter av att sjunga i kör. ”Det är inte riktigt min grej”, hävdar båda var för sig. Den ena berättar att hon spelat gitarr och piano när hon var yngre, och Inger Thimgren på Rebeckahemmet berättar att de flesta av tjejerna har ett starkt musikintresse.

 

En kör här?

Jag testar idén på Ann-Charlotte Lundell, rektor för kulturskolan på Ekerö, som har arrangerat dagens artistbesök och följt med ut.

– Jo, det vore jättespännande att försöka starta en körverksamhet här, säger hon.

Ungdomarna från Indonesien slutar inte att sjunga. Medan publiken droppar av sätter de igång en afrikansk låt. Små danssteg. Stora leenden.

Och så försvinner de ut till bussen.

Inga pumps idag. Inga lackskor. En kör i sneakers.

Inga pumps idag. Inga lackskor. En kör i sneakers.

Roland Cox

 

Tagged with:
Posted in 2013
Artiklar
X