Leder körer för hemlösa och fångar i Kanada

Eva Bostrand

– De tror att de ska bli häcklade av medfångarna, men de får applåder. Man kan se hur de tappar hakan, berättar Eva Bostrand, svensk körledare som leder fängelsekör i Kanada.

Eva Bostrand växte upp i svenskt körliv och kombinerar nu musik med socialt arbete i Edmonton, Kanada. Hon leder bland annat en kör för arbetslösa män i samhällets marginal, och en för kvinnor i ett fängelse.

Hon tror på musiken som en väg till en bättre tillvaro. Och hon har uppfunnit ett nytt engelskt ord som hon tyckte saknades: co-humaness.

Det är med det svenska ordet medmänsklighet som med ”smörgåsbord” – det finns ingen exakt motsvarighet på engelska.

Humanity är för vagt, charitable handlar om välgörenhet. Medmänsklig är man mellan likar, inte uppifrån och neråt, menar Eva Bostrand som gästade symposiet under Musik&Medmänsklighet på Skeppsholmen. Hon deltog i en panel som diskuterade musikens roll i förhållande till social och fysisk hälsa.

– Vi körledare citerar gärna undersökningar som styrker tesen om att musik kan dämpa depressioner och smärta, sa hon bland annat.

 

Sång mot ryggvärk

Hon berättade om en äldre dam som deltog i hennes variant av ”vi kan inte sjunga-kör”, A Joyful Noice. Damen var förundrad över att hennes ryggvärk försvann medan hon sjöng i kören.

– Hon hade varit hemma från kören ett tag och inte kunnat vara med. Hon hade försökt med att sjunga hemma för sig själv, men det fungerade inte alls lika bra mot ryggvärken som när hon sjöng tillsammans med andra, berättade körledaren.

Efter inslaget på scenen i Eric Ericsonhallen arrangerades en ”bikupa” med smågrupper ute på golvet, så att de intresserade kunde prata enskilt med någon av föreläsarna. Eva Bostrand fick en skara kring sig som ville veta mer. Och efter det fick vi en intervju på tu man hand.

 

Sångpedagog och körsångare

Eva är uppväxt med Kummelbykören i Sollentuna, hon utbildade sig till sångpedagog och har sjungit med radions kammarkör, som senare bytte namn till Eric Ericsons kammarkör. Hon sjöng också med Musikhögskolans kammarkör.

En kanadensisk körledare fick höra det svenska körsoundet och blev så upptänd att han sökte och fick ett stipendium att studera Eric Ericsons körledning på plats i Sverige. När han sedan återvände till Kanada ville han driva något liknande radions kammarkör och behövde en sångpedagog.

– I Kanada hade man ett annat röstideal, det var stora vibraton och man skulle sjunga starkt. Det var svårt att blanda röster så som vi gör i Sverige, där vi kan se hela kören som ett instrument.

Efter panelsamtalet mötte Eva Bostrand publiken på golvet. (Foto: Roland Cox)

Efter panelsamtalet på Skeppsholmen mötte Eva Bostrand publiken på golvet. (Foto: Roland Cox)

Eva Bostrand flyttade dit 1983 och blev kvar i Edmonton. Idag är hon sångpedagog med egen studio. Hon tar privatlever och undervisar i sång och kammarmusik på universitet.

 

Fem körer

Hon leder också körer, hela fem stycken är det nu. På tisdagar Drop In-kör där de som kommer får betala en femtiolapp per tillfälle. Tisdag kväll är det kvinnorna på ett fängelse som får besök. Torsdag är det dags för amatörerna i A Joyful Noice – som nu har vuxit ut till två körer med 80 sångare i varje.

Och så på lördagen: The Edmonton Downtown Mens Choir. Den består av en liten skara män i marginalen, arbetslösa och ibland bostadslösa. I inbjudan på webben kan man läsa: ”Ingen erfarenhet är nödvändig. Varm dryck serveras till deltagare.”

– Vi äter lunch tillsammans och sjunger, lägger Eva till och berättar att man i år lyckats genomföra några vårkonserter.

 

”Downtown”

Någon minns kanske Petula Clarks pophit ”Downtown” från 1964. Den har blivit som en signaturmelodi för gruppen. Ordet downtown signalerar i Kanada att man inte tillhör de mest lyckligt lottade, berättar hon.

En annan tematisk sång är ”Bridge over toubled water”, som också ingår i repertoaren. Och så gillar männen att köra stämmorna i The Beach Boys ”Barbara Ann”.

– Sex män kommer regelbundet, en del kommer ibland. Om man har drabbats av arbetslöshet, ensamhet, missbruk och fattigdom så är det svårt att återknyta till samhället. Att sjunga i kör kräver ett engagemang, att man förbinder sig till något. Dit är det väldigt långt för den som har tappat taget.

 

Öppnade sig

En av männen som sjöng i kören var ganska tystlåten, i allmänhet och om sig själv. Men plötsligen en dag efter några månader när de satt och åt lunch efter repetitionen så började han berätta.

En av körerna med socialt stuk som Eva Bostrand leder: The Edmonton Downtown Mens Choir.

En av körerna med socialt stuk som Eva Bostrand leder: The Edmonton Downtown Mens Choir, här i sin hemmamiljö.

– Han pratade om de händelser i hans liv som elva år tidigare hade gjort att han tappade taget. Det här var första gången han berättade om det för någon. Inbäddad i gemenskapen i musiken så tog han fram det. Det samtalet hjälpte honom sedan att ta andra steg som han behövde för att försöka få ordning på sitt liv.

– Vi räddar liv. Om de inte kan vända på sitt liv så fortsätter det att bara gå neråt, säger Eva Bostrand.

Hon säger skämtsamt att kvinnorna i fängelset är mer fängslade av körsången – de kan ju inte avvika. Det är ganska tungt kriminellt belastade kvinnor som regelbundet slår sig ner i New Beginnings under svenskans ledning.

Hon berättar bland annat om en storväxt och lite skrämmande kvinna från Kanadas urbefolkning som tittade in – ”I heard there is a choir here” – och som visade sig ha en Birgit Nilsson-röst. Hon stannade i kören så länge hon satt inne.

 

Knapp ekonomi

Fängelset har tidigare sponsrat kören, men nu blåser det kallare vindar, det ska vara hårdhet mot brott nu, nolltolerans heter det väl i Sverige.

– Det är inte motstånd, men inte så mycket ”medstånd” heller.

Så Eva Bostrand får främst förlita sig på bidrag från olika fonder, bland annat en offentlig fond med pengar från kasinoverksamhet. Därifrån kommer också bidrag för hennes övriga körer.

När fångarna har avtjänat sina straff försöker Eva upprätthålla kontakten. Det är svårt eftersom inte alla är hemmahörande i Edmonton. Bara att ha råd med en buss- eller tågbiljett kan vara oöverstigligt. Men hennes amatörkörer har instiftat ett stipendium som innebär att alla excons kan fortsätta körsjunga hos dem, utan att betala avgift. Ett slags musikalisk vårdkedja, kanske?

– Ja, heter det så i Sverige?

 

Bryta liv

Hon kan nämna åtminstone ett fall där det känts som om kören bakom gallren starkt bidrog till att kvinna kunde räta upp sitt liv.

– Men det behövs mycket för att man ska kunna bryta med sin bakgrund.

Så vad finns det då för kvaliteter i körsång som kan bidra till ett bättre liv? Eva Bostrand svarar snabbt med flera punkter:

  • Deltagarna lär sig lita på sig själva.
  • De lär sig lita på varandra.
  • De lär sig lita på och acceptera auktoritet.
  • De lär sig acceptera uppskjuten belöning, alltså att stå ut med motstånd och att inte bara söka omedelbar vinning.
  • De lär sig att övervinna rädslor, till exempel inför att uppträda för andra.
  • De har roligt tillsammans, och på ett sätt som inte är olagligt eller ohälsosamt!
  • De lär sig om musik.
  • De lär känna sin egen röst.
  • De lär känna sina känslor, glädje, sorg, ilska.

– De tror att de ska bli häcklade när de framträder inför medfångarna, men de får applåder. Man kan se hur de tappar hakan!

– Och de får beröm av fängelsechefen efteråt. Tidigare har de inte fått så mycket pluspoäng i livet, för att ha gjort något nyttigt.

De som Eva Bostrand jobbar med är mycket känsliga och lyhörda för människors avsikter, beskriver hon.

– Om man kommer som en ”do-gooder” så tar de emot det som de får, men det skapar inte tillit.

För det krävs – medmänsklighet.

Co-humaness.

 

Tagged with:
Posted in 2013
Artiklar
X